cinks

Ingen bra morgon. Vaknade och kände en mandarinstor buktning till höger vid buken. Ångest igen tredje rejäla ångestvändan hittills och halva fredagen som har markerats "ledig" har occuperats av en massa tankar om vad det kan vara bara det värsta vad annars.

Jag fick dock en lugnande förklaring till vad det kan vara så nu har jag slappnat av säkert 80%. Kunde till och med le ärligt till F och tala om för henne att hon är det bästa en mamma kan önska sig särkilt när hon byter till ökenråttan utan att be mig om hjälp stup i kvarten.

Nu känner jag att jag kan slappna av och verkligen ta helg. Strunt i regn och rusk, det kommer knappas att märkas av i goda vänners lag =D
Packdags!

Innan jag sätter punkt för ärendet "hästtjuv" så måste jag bara skriva några rader om vad som hände sen.

Dagen efter telefonsamtalet sitter jag i köket och jobbar. Mannen bygger på terassen på baksidan. Plötsligt ser jag genom köksfönstret hur en svartmuskig man tittar mot huset samtidigt som han närmar sig. Efter honom kommer en ung man, en ung kvinna och ett barn.

Jag får hjärtklappning och går och öppnar dörren.

Han frågar efter en person med mitt namn...nåt som kan likna mitt namn iallafall.  Jag känner genast igen hans röst och svarar att "Ja, så heter jag" och "det var du som ringde igår va`".  Det blir då uppenbart att han inte känner igen mig, jag som isåfall skulle ha trollat bort hans häst. Han har ingen direkt förklaring till hur hästen kunnat försvinna med den tjej som nästan (men inte exakt visar det sig) har samma namn som jag.

Han verkar tillslut övertygad om att det inte ligger något häst begraven här och att jag inte kan vara den han letar efter. Efter lite konversation fram och tillbaka om vem som sagt vad och gjort vad så ursäktar han sig på knagglig svenska, hytter med pekfingret och säger att "han aldrig varit här".

Jag önskar honom lycka till, generös som jag är och stänger dörren. Från garderoben i hallen tittar min nyvunna fyrbenting nyfiket fram och och jag smeker honom lätt på mulen....*öh...not*

I en behaglig dimma plockades jag på nio ägg. Det gick fort som sjuttsiken och jag hann knappt få upp benen i den utelämnande positionen innan det var klart.

Snacka om fetparty under natten! På förmiddags ringde de och sade att SEX av de nio äggen blivit befruktade som de skulle. Två panelägg ville ingen leka med. Ett ägg var visst alldeles förfärligt populärt för fler än en uppvaktade och då funkar det tydligen inte som det ska.

Vattengraven passerad och nu återstår det största hindret, själva 'infästningen', så att säga. Det känns inom mig som om att det här kommer att gå vägen! Hittills har allt förlöpt precis som det ska så det vore ju tusan om vi inte får klippa målsnöret och förverkliga den dröm som mannen och jag har. 

Om  det inte går enligt planerna så fortsätter går livet vidare. Det blir väl F som får stå ut med en lite extrapussig mamma bara ;-)  Vi har ju dessutom fler chanser framför oss om nåt halvår eller så. För att inte fundera så mycket så väljer jag den enkla vägen, släpper allt ansvar och tänker att ödet får bestämma hur det kommer att gå. Hoppas ödet är med mig!

Suck

När ångesten sätter in är det visst inget som kan stoppa hjärnans framfart över svartmålade tankegångar.

Jag mailade ivf-kliniken igår för att dubbelkolla att det var ok att träna. Trots allt så börjar det ju kännas lite nu men - HALLÅ - ingen lägger väl av att träna inför en vanlig ägglossning? Eller?

Hur som helst så ringde de tillbaka idag och sade att jag ska INTE träna under hela stimuleringsperioden utan ta det lugnt...vilket jag ju inte har gjort då...

Jag försöker verkligen anstränga mig för att göra allt rätt och ändå blir det så fel. Fetfel. Tänk om alla mina fina små ägg har lossnat eller spruckit eller... bu-huuuu

Ja, det lär jag ju få reda på imorgon när jag ska tillbaka och mäta.

Ämnet jag kommer att blogga om är inte alls så obscent och spännande som rubriken vill skvallra om. Men jag bara MÅSTE skriva av mig lite. Om vad som är i görningen. Tankar och funderingar kring vår ivf. Skriver 'ivf' med små bokstäver som om jag inte vill skräda med orden. Vill inte skriva dem för stort och inge falska värderingar och förhoppningar, inte till mig själv och inte till andra runt omkring mig. Lite rädd för vad som komma skall kanske...jo, nog är det så alltid...

Jag har faktiskt inte känt något särskilt mycket alls av behandlingen. Därför har jag inte känt behov av att skriva av mig. Men nu känner jag av det i kroppen, molande värk kring äggstockarna påminner mig om vad som är på gång. Och med ett humör som Rock'n'roll - svängigare för varje dag som går.

Skrivklådan har sakta kommit smygande och nu hunnit ifatt - jag MÅSTE bara skriva av mig!

Hela proceduren med spray och sprutor går förvånansvärt lättvindigt. Nässpray i tre veckor för att nedreglera, d v s att försätta kroppen i klimakteriet. Kände inget!
Blev lite varmare och det gör ju inget eftersom jag jämt fryser till vardags. Bådar gott för mig om sisådär femton-tjugo år när jag är där på rikt.
Lite tröttare än vanligt men det kan likväl vara att jag chockar kroppen med träning minst tre dagar i veckan (förutom förra veckan då det bara blev en och en massa prio på F istället).

I torsdags blev det ett stort TJOHO för att jag var helt nedreglerad. Det var då dags att skjutsa igång karusellen med kvällssprutor hormoner. En nätt liten penna med rysligt tunn nål som inte känns nåt förutom lite svid av vätskan som sprutas in.

Så jag går just nu som en höna om ruvar på ungefär ett halvt dussin ägg. De växer, moler och frodas i mitt inre. På torsdag vet jag om dem är tillräckligt stora för att få tas ut och göra sitt jobb - bli befruktade. Jag hoppas ju på att åtminstone ETT är så bra att det går att återföra.

Till helgen är det kanske dags. Då får vi veta om det blivit nåt ägg som är så bra att det kan föras tillbaka. Inget är ju säkert, det finns inga garantier att det blir några befruktade ägg som går att föra tillbaka. Och procenten att ägget fäster ligger ju under hälften.

Min inställning generellt är "öppenhet". Prata om saker och det känns bättre. När det gäller andra visar det sig nu. Nu när det kommer till mig själv inser jag att jag inte vill ge de runt omkring mig för höga förväntningar och därmed tycka synd om mig om det inte går bra. Det kommer jag att göra tillräckligt själv. Därför har jag bara berättat för föräldrar, syskon och närmaste jobbarkompisar som får backa upp mig vid läkarbesök.

Jag hade önskat att jag kunde lägga ut en flödande text med berättelsen om när F för första gången gick på bio med PvF i valborgshelgen...men det kan jag inte för hon har minst sagt varit fåordig.

Det var kul. Så långt fick jag veta. Filmen var bra. Det hade känts konstigt först men sen var det som om hon gått med mig på bio, sade hon.

Han hade plockat en blomma till henne. Det fick jag också veta. En krokus. Då hade hon sagt till honom att den var fridlyst. De hade spelat lite kort hemma hos honom och då hade han varit tokbusig. De hade fikat. That's it. Resten kommer kanske i portioner så småningom.

Jag känner mig trygg med att det är en väldigt rar kille iallafall. Sen får vi väl se om deras nyvunna kärlek håller i en, två eller tre veckor. Tills dess får jag väl fortsätta plocka teckningar fullklottrade med hans namn överallt i huset.

Det var inte så svårt att säga som jag trodde. Jag bara sade som det var. Hon tog det så bra som man kan önska. Vi pratade en stund om hur jag upplevt våra möten och perioden vi haft tillsammans. Hon blev rörd och skulle sakna mig, sade hon. Vi kramades länge och hårt innan jag gick.

I bussen tillbaka till jobbet kom mina tårar. Jag lät dem rinna lite försiktigt för jag har lärt mig att det är ok att gråta. Så många tårar som flödat utför mina kinder de senaste månaderna har jag nog inte gråtit sammantaget i hela livet. Det har räckt med att jag har satt mig i stolen mitt emot henne, blundat, andats och sen har tårarna bara strömmat nedför kinderna och blött ner både tröja och ett otal pappersnäsdukar.

I ett halvår har hon bara varit min. Det har bara varit jag som har gällt för henne, JAG har varit hennes fokus och vi har bara pratat om mig och mitt. Alltid uppmärksam, en god lyssnare, empatisk och samtidigt ledande. Givit mig tips och lett mig igen nya sorger och gamla bedrövelser.

Idag strålade vårsolen vänligt och jag hade en så bra känsla i kroppen när jag kom till Ps. Jag kände att det var dagen D. Jag klarar att stå på mina egna ben igen, i höstas var det inte så. Jag tänker tillbaka och kan verkligen känna skillnaden nu och då - det är förlösande vill jag berätta.

I kroppen känns det som om jag har gjort slut. På sätt och vis vill jag vända tillbaka till hennes trygghet och säga att "jo, jag fortsätter nog att komma några gånger till". Men jag inser att jag är stark nog att försöka praktisera det jag har lärt mig på egen hand.

Hon lovar att finnas kvar om jag nån gång behöver. Bara den vetskapen gör att jag VET att det kommer att gå bra. Och jag behöver bara slå en signal om det skulle vara så, det känns skönt. Jag lämnar en period i mitt liv och går in i en ny, på lite vingliga men ändå egna ben.

Äventyret called life fortsätter!

Ohuiiiii.....! Nu åker min lill-stora flicka iväg på bio med sin nye Pojkvän F *PvF*.
Han och hans mamma kommer och hämtar F och nu ska de få se "Lassie" tillsammans. Med sig har hon 60:- i jackfickan till att bjuda på popcorn. Lite mascara på ögonen och rouge på kinderna. Flätor med lila pärlor i. Lila tröja och jeans. Strålar med ögonen och är jääättesöt.

Hm.....! Jag undrar om jag har gjort rätt. Har jag schåsat upp det hela? Skulle hon få ha samma tröja som hon haft de senaste tre dagarna i skolan som hon ville istället? Och ett hästband i håret? Lade jag mig i för mycket? Hoppas inte det, hon var verkligen jättesöt och såg så glad och godmodig ut. Jag vill bara att hon ska känna sig stolt och fin.

Ehh.....! "Har ni bråttom iväg efteråt" frågar mamman. PvF vill nämligen att hon skulle följa med honom hem om hon vågar. Hon ler generat och säger att hon inte vet om hon vågar. "Du har nummret om du vill att jag ska hämta dig" säger jag innan de hoppade in i mammans bil och far iväg.

Ahhhh....! Denna gång har hon hittat en pojkvän som är supergullig, omtänksam och finurlig - till skillnad från den slappa och nånchalanta som hon hade innan.

Ohuiiiii! Min lill-stora flicka håller på att bli tjej - iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!

Det är tidigt på morgonen, en alldeles vanligt regnig fredag. Jag rufsar med håret i badrummet, ler stort och kan inte låta bli att fnittra för bredvid mig hoppar Mannen med ett ännu större leende och klappar  händerna av spänning och glädje.

Han har nämligen planerat in en överraskning för oss till nästa helg. Jag har inte en susning om vad han har hittat på och jag ser på honom att han spricker om han inte får säga snart. För mig är det fantastiskt och jag rycks med i hans skutt. Jag blinkar med ett öga upp till Honom som tack för att han matchade ihop mig med gudagåvan på krogen för några år sen! Det kan naturligtvis inte ha varit en slump!

På fredag kväll börjar det och sen är det 'go with the flow' fram till söndag. Bara att han planerar in något för OSS gör mig överlycklig och oavsett vad det är han har hittat på så är jag redan överväldigad över hans engagemang. Det är som min mamma brukar säga "en osynlig blomma".