Barndomsminne 5 - Under-sängen-hångel
Det var party på gatan-utanför-stan där jag bodde som liten. Kjelle som bodde i huset snett mitt emot skulle ha party och bara jämna par var inbjudna. Det var förutbestämt vem som skulle vara med vem. Sa jag det, vi gick i fyran...
Jag hade en lila tröja med dragkedja i halsen och på högra bröstfickan. Den var nyinköpt på JC och var sådär muffsig på insidan som nya tröjor är...eller åtminstone var då förtiden. Troligtvis ett par jeans och flätor till det. Het med andra ord (höhö).
Partyt drog igång. Lite dans, popcorn och busiga blickar. Några av tjejerna stod utanför på trappen och tjuvrökte (upp-upp-upp, F är ju snart där inser jag nu....iiiiiiiiiiii) men jag var inte nåt för sånt så jag bara stod med.
Kvällen gick, par började pussas men "min" kille visade inga teckan på att vilja hångla. Gissar att jag tillslut i princip försökte draaa in honom under en säng. Han gjorde motstånd och jag insåg att vi nog inte skulle bli nåt riktigt par ändå. Det blev vi aldrig förr eller senare heller.
Jag hade en lila tröja med dragkedja i halsen och på högra bröstfickan. Den var nyinköpt på JC och var sådär muffsig på insidan som nya tröjor är...eller åtminstone var då förtiden. Troligtvis ett par jeans och flätor till det. Het med andra ord (höhö).
Partyt drog igång. Lite dans, popcorn och busiga blickar. Några av tjejerna stod utanför på trappen och tjuvrökte (upp-upp-upp, F är ju snart där inser jag nu....iiiiiiiiiiii) men jag var inte nåt för sånt så jag bara stod med.
Kvällen gick, par började pussas men "min" kille visade inga teckan på att vilja hångla. Gissar att jag tillslut i princip försökte draaa in honom under en säng. Han gjorde motstånd och jag insåg att vi nog inte skulle bli nåt riktigt par ändå. Det blev vi aldrig förr eller senare heller.
Barndomsminne 4 - Snelugg
Mitt hår växte rysligt långsamt när jag var mindre. Nu med förvisso, men det var inget emot då. Jag klippte mig alltid hemma hos faster som var hårfrisörska. Varenda gång blev jag besviken och tyckte att hon klippt för mycket.
Kanhända var det därför som jag en kväll i sju-åttaårsåldern lånade pappas skäggsax för att själv ansa en lite för lång lugg.
Klipp-klipp. Det blev snett. Klipp-klipp. Äsch, ännu snedare. Klipp-klipp. Ojoj, vad ska mamma nu säga. Klipp-klipp...
"Men älskling, varför har du keps på dig när du ska sova?" frågade mamma när hon vid läggningen kom för att pussa mig gonatt. Jag ljög trovärdigt om att jag "bara ville det". Inga fler frågor. Mamma förstod troligvis.
Morgonen därpå fick hon raka till luggen och sätta upp den med hårspännen och så fick jag se ut när jag gick till skolan. Det var skolavslutningstider och ALLA såg och undrade vad jag hade gjort för jag såg verkligen inte klok ut.
Kanhända var det därför som jag en kväll i sju-åttaårsåldern lånade pappas skäggsax för att själv ansa en lite för lång lugg.
Klipp-klipp. Det blev snett. Klipp-klipp. Äsch, ännu snedare. Klipp-klipp. Ojoj, vad ska mamma nu säga. Klipp-klipp...
"Men älskling, varför har du keps på dig när du ska sova?" frågade mamma när hon vid läggningen kom för att pussa mig gonatt. Jag ljög trovärdigt om att jag "bara ville det". Inga fler frågor. Mamma förstod troligvis.
Morgonen därpå fick hon raka till luggen och sätta upp den med hårspännen och så fick jag se ut när jag gick till skolan. Det var skolavslutningstider och ALLA såg och undrade vad jag hade gjort för jag såg verkligen inte klok ut.
Barndomsminne 3 - Melodifestivalen à la 1979
Jag sitter i gillestugan med bandspelaren preppad. Melodifestivalenska snart dra igång. Året är 1979. Jag undrar hur bidragen låter ikväll. Ingen vet, ingen har hört dem innan. Allt är jättehemligt. Annars kan ju låten som vinner diskvalificeras från finalen och DET får ju bara inte hända! Så allt är supersecret ända in i sista stund.
Första låten ska just dra igång. Efter att först ha uppmanat SAMTLIGA familjemedlemmar om att de inte får prata under låtens gång trycker jag ner "rec" och "play" samtidigt på ovansidan av min lilla fyrkantiga bandspelare och trycker upp högtalaren mot TV:ns högtalare. Så sitter jag, med näsan in i TV-rutan, låt efter låt.
En gång kommer pappa av sig och började prata men då får han raskt en tillsägning av mig. Allt inspelas in på bandet såklart och så är den låten körd.
Det är naturligtvis känslan av att kunna nynna vinnarmelodin, ja rent av kunna texten i skolan följande måndag som lockar mig till att så fanatiskt ägna mig mer åt att spela in musiken än att titta på själva programmet (för hur mycket ser man med näsan en decimeter från rutan?).
Följden av detta är att jag som enda person (?) kan hela texten på Norges bidrag "Vi har våra minnen". Minns ej exakt år men det var nog kring 1980 eller så.
"Seg meg, hvad betyd adjö
Er det bara nogot som sårer deg
Tro meg, vi ska ta adjö, icke så som sist
da jeg gikk fra deg.
Jeg vil altid huske deg som en venn
Om vi aldri mere ses igeeeeeen.... (...)"
Första låten ska just dra igång. Efter att först ha uppmanat SAMTLIGA familjemedlemmar om att de inte får prata under låtens gång trycker jag ner "rec" och "play" samtidigt på ovansidan av min lilla fyrkantiga bandspelare och trycker upp högtalaren mot TV:ns högtalare. Så sitter jag, med näsan in i TV-rutan, låt efter låt.
En gång kommer pappa av sig och började prata men då får han raskt en tillsägning av mig. Allt inspelas in på bandet såklart och så är den låten körd.
Det är naturligtvis känslan av att kunna nynna vinnarmelodin, ja rent av kunna texten i skolan följande måndag som lockar mig till att så fanatiskt ägna mig mer åt att spela in musiken än att titta på själva programmet (för hur mycket ser man med näsan en decimeter från rutan?).
Följden av detta är att jag som enda person (?) kan hela texten på Norges bidrag "Vi har våra minnen". Minns ej exakt år men det var nog kring 1980 eller så.
"Seg meg, hvad betyd adjö
Er det bara nogot som sårer deg
Tro meg, vi ska ta adjö, icke så som sist
da jeg gikk fra deg.
Jeg vil altid huske deg som en venn
Om vi aldri mere ses igeeeeeen.... (...)"
Barndomsminne 2 - En hyllning till barndomsvännen
Min barndomsblogg vill jag tillägna dagens namnsdagsbarn.
Jag var bästis med den två år äldre, blonda och smala flickan som bodde granne med mig när jag var liten. Hon var en pojkflicka som både bet på naglarna och klippte håret kort, sa "gabberob" och "tarrik" hur mycket än min mamma försökte hjälpa henne till rätt uttal, var duktig på att spela fotboll och sniffade på doften på ovansidan av handen när hon funderade.
Vi lekte ofta med barbie. Vi slogs om att heta Agneta. Leken handlade oftast om en kille och en tjej som blev ihop och hånglades (det var säkert jag som kom på idén till det). Sen kom en ful gubbe (den fulaste killdockan) och förstörde allt. Det slutade oftast med att han dog av fallet från en hög klippa eller nåt sånt.
Vi var lika ofta i sandlådan vid lekis och byggde världar i sanden och körde runt med våra bröders bilar i flera timmar. Jag började tycka att billekarna var för barnsliga när jag var kring 11 år men hon tröttnade hon aldrig.
Lyckan var stor när vi samtidigt fick ärva exakt likadana jeanshängselbyxor och en gul skjorta med svarta tåg på från våra storebröder. En reflektion; hur stor var egentligen klädkollektionen när vi var små?
Hemma hos mig åt vi vegetariskt. Hos henne åt man mycket korv. Vi åt ofta hos varandra. Så ofta att det blev en lite portal av allt spring i hagtornshäcken som avdelade våra tomter. Hon älskade mammas mat, särskilt "Rädd grönsakssoppa" och jag älskade lika mycket att grilla korv på hennes baksida.
Andra bra saker var att man fick boxa jättehårt på hennes pappas mage, hon hade Äppelshampoo och vi fick ofta ta glass hemma hos henne, ibland två glasspinnar. Pinnen lade vi på vårt "lager" i sopskåpet.
En gång blev jag fasttagen och bunden vid ett träd av några killar i min klass. Jag gick kanske i tvåan. Gråtande och bedjande bad jag att få bli släppt så jag kunde gå hem och äta. Killarna bara skrattade tills en av killarnas mamma gick förbi och sade till dem att släppa mig. Jag sprang skräckslagen hem och vågade inte gå ut på flera veckor. Inte ensam iallfall. Men då kom bror och hon på att de kunde skydda mig. Så med en före och en efter gick vi ut och trotsade skräcken för att råka på killarna igen. Så gör en riktigt vän!
Nån gång ska jag skriva ner alla bra saker som hon gjorde och allt hon betydde för mig och ge till hennes dotter för att hon ska få veta vilken bra mamma hon hade!
Kram till dig, kompis och grattis på namnsdagen!
Jag var bästis med den två år äldre, blonda och smala flickan som bodde granne med mig när jag var liten. Hon var en pojkflicka som både bet på naglarna och klippte håret kort, sa "gabberob" och "tarrik" hur mycket än min mamma försökte hjälpa henne till rätt uttal, var duktig på att spela fotboll och sniffade på doften på ovansidan av handen när hon funderade.
Vi lekte ofta med barbie. Vi slogs om att heta Agneta. Leken handlade oftast om en kille och en tjej som blev ihop och hånglades (det var säkert jag som kom på idén till det). Sen kom en ful gubbe (den fulaste killdockan) och förstörde allt. Det slutade oftast med att han dog av fallet från en hög klippa eller nåt sånt.
Vi var lika ofta i sandlådan vid lekis och byggde världar i sanden och körde runt med våra bröders bilar i flera timmar. Jag började tycka att billekarna var för barnsliga när jag var kring 11 år men hon tröttnade hon aldrig.
Lyckan var stor när vi samtidigt fick ärva exakt likadana jeanshängselbyxor och en gul skjorta med svarta tåg på från våra storebröder. En reflektion; hur stor var egentligen klädkollektionen när vi var små?
Hemma hos mig åt vi vegetariskt. Hos henne åt man mycket korv. Vi åt ofta hos varandra. Så ofta att det blev en lite portal av allt spring i hagtornshäcken som avdelade våra tomter. Hon älskade mammas mat, särskilt "Rädd grönsakssoppa" och jag älskade lika mycket att grilla korv på hennes baksida.
Andra bra saker var att man fick boxa jättehårt på hennes pappas mage, hon hade Äppelshampoo och vi fick ofta ta glass hemma hos henne, ibland två glasspinnar. Pinnen lade vi på vårt "lager" i sopskåpet.
En gång blev jag fasttagen och bunden vid ett träd av några killar i min klass. Jag gick kanske i tvåan. Gråtande och bedjande bad jag att få bli släppt så jag kunde gå hem och äta. Killarna bara skrattade tills en av killarnas mamma gick förbi och sade till dem att släppa mig. Jag sprang skräckslagen hem och vågade inte gå ut på flera veckor. Inte ensam iallfall. Men då kom bror och hon på att de kunde skydda mig. Så med en före och en efter gick vi ut och trotsade skräcken för att råka på killarna igen. Så gör en riktigt vän!
Nån gång ska jag skriva ner alla bra saker som hon gjorde och allt hon betydde för mig och ge till hennes dotter för att hon ska få veta vilken bra mamma hon hade!
Kram till dig, kompis och grattis på namnsdagen!
Barndomsminne 1 - Blyertskonstnärinnan
Jag var väl i sjuårsåldern och satt inne på vår gästtoa i villan på landet. Att måla var redan då en av mina stora passioner. Gärna på väggar och möbler, helst på min egen kropp.
Stormönstriga orange-röda våtrumstapeter prydde toaväggarna. Två anatomiplanscher hängde på väggarna, en med det mänskliga skelettet och en med musklerna. Jag minns att det luktade lite speciellt på toan, kanske för att den inte användes så mycket.
Jag fick för mig att jag skulle måla ett hus på väggen. Ett liiiitet-liiiitet hus som iiiingen skulle kunna se. Med blyertspenna skapade jag alltså i smyg ett 'knappt synbart' litet hus strax ovanför toapappershållaren och till höger om dörrfodret, övertygad om att iiiingen skulle se det.
Pappa ropade på mig strax efter. Hur hade han kunnat se det lilla huset som bara var 5 cm högt och mitt på väggen? Han bad mig genast sudda ut det lilla-lilla huset... Det gick inget vidare. Blyertsen hade liksom sugits in i våtrumstapeten och skapat kraftiga konturer av en liten stuga med platt tak. Ju mer jag suddade desto kletigare och gråare blev tapeten. Några år senare flyttade vi. Jag betvivlar att köparna behövde betala extra för mitt konstverk.
- Kontentan: små hus syns bra på våtrumstapet
Stormönstriga orange-röda våtrumstapeter prydde toaväggarna. Två anatomiplanscher hängde på väggarna, en med det mänskliga skelettet och en med musklerna. Jag minns att det luktade lite speciellt på toan, kanske för att den inte användes så mycket.
Jag fick för mig att jag skulle måla ett hus på väggen. Ett liiiitet-liiiitet hus som iiiingen skulle kunna se. Med blyertspenna skapade jag alltså i smyg ett 'knappt synbart' litet hus strax ovanför toapappershållaren och till höger om dörrfodret, övertygad om att iiiingen skulle se det.
Pappa ropade på mig strax efter. Hur hade han kunnat se det lilla huset som bara var 5 cm högt och mitt på väggen? Han bad mig genast sudda ut det lilla-lilla huset... Det gick inget vidare. Blyertsen hade liksom sugits in i våtrumstapeten och skapat kraftiga konturer av en liten stuga med platt tak. Ju mer jag suddade desto kletigare och gråare blev tapeten. Några år senare flyttade vi. Jag betvivlar att köparna behövde betala extra för mitt konstverk.
- Kontentan: små hus syns bra på våtrumstapet