Raggarmuff
Magknipsskratt är så sköna! Det känns som om jag får dem för sällan nuför tiden. Det händer nån gång emellanåt, då mest i Mannen eller Fs sällskap.
Faktiskt, i midsommras hade jag också några sånna där tårdrypande skratt tillsammans med Minks och r. Känns så härligt och befriande efteråt.
Igår fick jag också ett hejdundrande asgarv. Dansken undrade vad "raggarmuff" var för maträtt.
R A G G A R M U F F!
När vi förstod vad han menade - Raggmunk *när jag tänker på saken vet jag inte om det är så mycket snabbare namn* - så fick jag en sån där skön och ohejdad skrattattack.
Tackar för den, Dansken! Nu förlängde du mitt liv en smula.
Faktiskt, i midsommras hade jag också några sånna där tårdrypande skratt tillsammans med Minks och r. Känns så härligt och befriande efteråt.
Igår fick jag också ett hejdundrande asgarv. Dansken undrade vad "raggarmuff" var för maträtt.
R A G G A R M U F F!
När vi förstod vad han menade - Raggmunk *när jag tänker på saken vet jag inte om det är så mycket snabbare namn* - så fick jag en sån där skön och ohejdad skrattattack.
Tackar för den, Dansken! Nu förlängde du mitt liv en smula.
Dagens smuttaste!
1. En extravarm latte gjord på doftande, nymalda, italienska bönor.
Två hembakta, färska lussebullar till.
Får vilken novemberdåsig tjej som helst att piggna till och bli sugen på julshopping!
2. En dator med wireless.
Så enormt smidigt och flexiblelt att kunna sitta och jobba lite varstans det passar.
Just nu vid köksbordet.
Två hembakta, färska lussebullar till.
Får vilken novemberdåsig tjej som helst att piggna till och bli sugen på julshopping!
2. En dator med wireless.
Så enormt smidigt och flexiblelt att kunna sitta och jobba lite varstans det passar.
Just nu vid köksbordet.
Om sanning och tur
Förvirrad. Vacklar mellan längtan efter barn och känslan att det räcker med EN fullkomlig dotter. Väninnor på nära och långt håll blir gravida hit och dit, föder små söta bäbisar. Med mig händer inget. Jag står där jag står, år efter år.
I ett invecklat resonemang försökte jag redogöra för känslan av ambivalens för Ps. Vad är sant och vad är falskt? Vilken känsla finns egentligen allra längst in i mig? Jag hittar den inte själv. Ju djupare jag försöker gräva, desto snabbare verkar en ny känsla komma upp.
”Försök stanna till där” uppmanade plötsligt Ps. Hon bad mig stanna upp mitt i virrvarret, sluta ögonen och söka inåt efter den sanna känslan. ”Det går ALDRIG för jag ser inte svaret i den här virvelvinden” tänkte jag.
Men jag gjorde som hon sa, tog några djupa andetag och försökte känna in…känna in…känna in. Och tro’t eller ej - där fanns en sann känsla och jag vågade stanna hos den. Plötsligt fann jag ett lugn mitt i bruset och EN känsla tog överhanden. Inte så stark men nog så tydlig. ”Jag är nöjd som det är” sade jag högt för mig själ. En form av lugn spred sig över mig.
Varför jagar jag då en graviditet och blir så innerligt bitter varje gång Tant Röd kommer? Motgångar är nog inte min starka sida, helt enkelt. Jag är van vid att lyckas med det jag företar mig. Och lyckas jag inte så försöker jag bara mer energiskt tills det går. Men nu står jag handfallen och kan inte påverka situationen på egen hand.
Jag vill ju inte vara sämre än någon annan. Känslan av att vara den där åttonde kvinnan som har problem med att bli gravid är inte ett dugg angenäm. Den är tvärtom fruktansvärt utelämnande. ”Varför just jag?” frågar jag mig. ”Har jag haft det så bra i livet att detta får bli mitt livs motgång?”
Känslan av att inte kunna styra och bestämma blir för övermäktig. Missbelåtenhet tar överhand gång på gång. Att jag inte duger. Att jag inte är kvinna. Att jag inte kan ge min man ett barn. Att jag inte kan ge min dotter en efterlängtad lillasyster.
Men åter till den innersta känslan. Den ÄR sann – det räcker med ett barn för mig. Varför är det då så viktigt med ett barn till? Kärleken till min man så gränslös och på det skulle ett barn bli beviset. Det skulle bli jobbigt och jag skulle få ta mycket ansvar, det vet jag och priset är jag beredd att betala. Revanschlustan sjuder också i mig. För det misslyckade första året med min dotter . För att jag inte kunde ge henne allt som ett barn är värt att få de första åren. Och för att det var underbart att vara gravid!
Samtidigt vill jag ge upp. Jag vill inte gå igenom nån utredning och bli skärskådad. Jag vill fungera som alla andra. Bara fungera, är det för mycket begärt?
Jag jobbar vidare med att acceptera faktumet. Mitt mål är att kunna lyfta blicken och se vad jag har istället för att förlora tankarna i en ouppnåelig längtan.
I ett invecklat resonemang försökte jag redogöra för känslan av ambivalens för Ps. Vad är sant och vad är falskt? Vilken känsla finns egentligen allra längst in i mig? Jag hittar den inte själv. Ju djupare jag försöker gräva, desto snabbare verkar en ny känsla komma upp.
”Försök stanna till där” uppmanade plötsligt Ps. Hon bad mig stanna upp mitt i virrvarret, sluta ögonen och söka inåt efter den sanna känslan. ”Det går ALDRIG för jag ser inte svaret i den här virvelvinden” tänkte jag.
Men jag gjorde som hon sa, tog några djupa andetag och försökte känna in…känna in…känna in. Och tro’t eller ej - där fanns en sann känsla och jag vågade stanna hos den. Plötsligt fann jag ett lugn mitt i bruset och EN känsla tog överhanden. Inte så stark men nog så tydlig. ”Jag är nöjd som det är” sade jag högt för mig själ. En form av lugn spred sig över mig.
Varför jagar jag då en graviditet och blir så innerligt bitter varje gång Tant Röd kommer? Motgångar är nog inte min starka sida, helt enkelt. Jag är van vid att lyckas med det jag företar mig. Och lyckas jag inte så försöker jag bara mer energiskt tills det går. Men nu står jag handfallen och kan inte påverka situationen på egen hand.
Jag vill ju inte vara sämre än någon annan. Känslan av att vara den där åttonde kvinnan som har problem med att bli gravid är inte ett dugg angenäm. Den är tvärtom fruktansvärt utelämnande. ”Varför just jag?” frågar jag mig. ”Har jag haft det så bra i livet att detta får bli mitt livs motgång?”
Känslan av att inte kunna styra och bestämma blir för övermäktig. Missbelåtenhet tar överhand gång på gång. Att jag inte duger. Att jag inte är kvinna. Att jag inte kan ge min man ett barn. Att jag inte kan ge min dotter en efterlängtad lillasyster.
Men åter till den innersta känslan. Den ÄR sann – det räcker med ett barn för mig. Varför är det då så viktigt med ett barn till? Kärleken till min man så gränslös och på det skulle ett barn bli beviset. Det skulle bli jobbigt och jag skulle få ta mycket ansvar, det vet jag och priset är jag beredd att betala. Revanschlustan sjuder också i mig. För det misslyckade första året med min dotter . För att jag inte kunde ge henne allt som ett barn är värt att få de första åren. Och för att det var underbart att vara gravid!
Samtidigt vill jag ge upp. Jag vill inte gå igenom nån utredning och bli skärskådad. Jag vill fungera som alla andra. Bara fungera, är det för mycket begärt?
Jag jobbar vidare med att acceptera faktumet. Mitt mål är att kunna lyfta blicken och se vad jag har istället för att förlora tankarna i en ouppnåelig längtan.
S forever i hemlighet
Kärleken, den kärleken. Oh, så söt och nyckfull när man är liten...och kanske inte bara då.
Så hittade jag F på skolan igår. Instängd i grupprummet med Steffe och Anton. Röd om kinderna. Uppgiven och lite kaxig blick. Jag hade tänkt att ta lite bilder på henne. Killarna gömde sig först, men sen dök Steffe upp med sin nyfikna blick. Han verkar vara en modig kille. Men ändå inte.
F berättade först i bilen på väg hem. Steffe hade gjort slut. Han ville inte att hon skulle hålla på och skicka lappar, men sade det inte förrän i samma andetag som han gjorde slut.
Plingeling. Vi hann knappt hem innan telefonen ringde. "Är F hemma" säger en späd röst, troligtivs en tjejkompis i klassen. "Javisst, ett ögonblick".
Jag tjuvlyssnade förstås. Hörde henne säga "Steffe? Jaha...okej...hejdå". Sen kom hon in till mig med ett leende på läpparna och sa att det var Steffe. "Jasså?" svarade jag förvånat. "Vad ville han då?" fortsatte jag och kunde inte dölja ett leende i uppstartsfasen. "Han ville be om ursäkt för att han gjorde slut och undrade om jag ville vara ihop med honom igen. Men ingen får veta om det. Inte nån. Jag sade ja."
Solsken. Jag kramade om henne och sade "Grattis!". Så lovade jag henne att inte berätta för nån på skolan. Det förtroliga löftet ska jag hålla, that's a promise!
Bara blä för fiskolja?
Projekt: "Påfyllning av vitaminer och mineraler".
Igår presenterade Mannen en idé om att lägga till FISKOLJA till den dagliga dosen, förutom de fyra tabletterna i Skogaholmsformat som ska sväljas hela varje morgon. Jag är som vanligt nyfiken och på.
Mannens genomgoa och hälsosamma farmor rekommenderar Fiskolja. Hon lever i symbios med "Den lille doktorn" * och är oförskämt pigg både till kropp och själ. Även Fredrik Paulún talar om Fiskoljans positiva effekter i en av sina böcker. Tydligen bra mot inflammationer och för blodcirkulationen - det lockar ju med tanke på nuvarande status.
Nyfikenheten till trots så har jag ett visst motstånd mot att ta tabletter. Därför frågar jag mannen om jag inte kan äta mig till en dagsdos fiskolja istället. Hans svar blir att det motsvarar 100g lax eller ett kilo vit fisk om dagen. Det är mer troligt att det börjar växa fiskfjäll på mig än att jag skulle kunna få i mig den mängden.
*En brokig sammanställning av goda råd ur den schweiziska folk- och naturmedicinen
Igår presenterade Mannen en idé om att lägga till FISKOLJA till den dagliga dosen, förutom de fyra tabletterna i Skogaholmsformat som ska sväljas hela varje morgon. Jag är som vanligt nyfiken och på.
Mannens genomgoa och hälsosamma farmor rekommenderar Fiskolja. Hon lever i symbios med "Den lille doktorn" * och är oförskämt pigg både till kropp och själ. Även Fredrik Paulún talar om Fiskoljans positiva effekter i en av sina böcker. Tydligen bra mot inflammationer och för blodcirkulationen - det lockar ju med tanke på nuvarande status.
Nyfikenheten till trots så har jag ett visst motstånd mot att ta tabletter. Därför frågar jag mannen om jag inte kan äta mig till en dagsdos fiskolja istället. Hans svar blir att det motsvarar 100g lax eller ett kilo vit fisk om dagen. Det är mer troligt att det börjar växa fiskfjäll på mig än att jag skulle kunna få i mig den mängden.
*En brokig sammanställning av goda råd ur den schweiziska folk- och naturmedicinen
Evil eye
Idag känns det lite bättre i ögat men det är trött, så trött.
Lyllos pupillen som får ligga i maxat viloläge.
Kanske får jag sluta droppa lagom till jul.
Jag ska nog önska mig det av tomten!
Sjörövarlook
Jag VISSTE det och ändå blev jag så enormt besviken och modstulen.
"En kraftig inflammation" konstaterade läkaren på ögonkliniken, ett nytt ansikte som vanligt, genom att bara dra ljuskäglan snabbt över mitt stackars värkande öga. Hon droppade neongul bedövnigsvätska i ögonen för att kolla trycket. "Det är bra" fortsatte hon samtidigt som jag kände vätskan fortsätta rinna bakvägen ner i halsen. Obehagligt att känna svalget försvinna för en kvart. Harkel-harkel.
Dropp.
Fredagen var ett helvete för mitt Evil left eye. Jag droppade och droppade, det svarade med att göra ONT. Då ökade jag doseringen långt över vad läkarna sagt. Det fick knappt märkbar effekt. Jag gav upp jobbet för dagen och lade ner påbörjade sysslor. Värre var med kvällens evenemang. Vad gör man när det sen länge är planerat för en trevlig tillställning för mor med mysmiddag med vin och teater? Det är bara att hålla ut trots huvudvärk och en malande oro för vad jag skulle göra om det blev VÄRRE? Så jag log och höll i.
Dropp.
Det mest besvärliga är att försöka hålla mig lung. Hundra och en saker kommer jag på att göra. Det mesta involverar ögonen och kräver dess samarbete, precis vad jag INTE kan. Men det är bara man själv som sätter gränser, tänker jag och klipper till en fin, svart, oval pappersbit och klistrar fast på glasögat. Så! Tjusigt! Nu ska det väl funka ett tag till.
Dropp.
Köra bil går ok när det är ljust ute. I mörker blir alla bil- och gatulysen taggiga och utsmetade över hela körbanan. Igår insåg jag mina begränsningar när jag istället för att behålla lugnet vid ett prejningsförsök totalflippade och gormade i bilen så F blev alldeles förskräckt. Jag ska bara i nödfall köra bil när det är mörkt ute.
Dropp.
Det finns mycket man KAN syssla med när ögan är knäppigt. Som att äta. Och sova. Det ska jag göra nu. Men först....
Dropp.
"En kraftig inflammation" konstaterade läkaren på ögonkliniken, ett nytt ansikte som vanligt, genom att bara dra ljuskäglan snabbt över mitt stackars värkande öga. Hon droppade neongul bedövnigsvätska i ögonen för att kolla trycket. "Det är bra" fortsatte hon samtidigt som jag kände vätskan fortsätta rinna bakvägen ner i halsen. Obehagligt att känna svalget försvinna för en kvart. Harkel-harkel.
Dropp.
Fredagen var ett helvete för mitt Evil left eye. Jag droppade och droppade, det svarade med att göra ONT. Då ökade jag doseringen långt över vad läkarna sagt. Det fick knappt märkbar effekt. Jag gav upp jobbet för dagen och lade ner påbörjade sysslor. Värre var med kvällens evenemang. Vad gör man när det sen länge är planerat för en trevlig tillställning för mor med mysmiddag med vin och teater? Det är bara att hålla ut trots huvudvärk och en malande oro för vad jag skulle göra om det blev VÄRRE? Så jag log och höll i.
Dropp.
Det mest besvärliga är att försöka hålla mig lung. Hundra och en saker kommer jag på att göra. Det mesta involverar ögonen och kräver dess samarbete, precis vad jag INTE kan. Men det är bara man själv som sätter gränser, tänker jag och klipper till en fin, svart, oval pappersbit och klistrar fast på glasögat. Så! Tjusigt! Nu ska det väl funka ett tag till.
Dropp.
Köra bil går ok när det är ljust ute. I mörker blir alla bil- och gatulysen taggiga och utsmetade över hela körbanan. Igår insåg jag mina begränsningar när jag istället för att behålla lugnet vid ett prejningsförsök totalflippade och gormade i bilen så F blev alldeles förskräckt. Jag ska bara i nödfall köra bil när det är mörkt ute.
Dropp.
Det finns mycket man KAN syssla med när ögan är knäppigt. Som att äta. Och sova. Det ska jag göra nu. Men först....
Dropp.
Min tysta, snabba Asta!
Nu är hon äntligen här - A S T A!
Hon bars varsamt in från kylan efter en vecka i Ps goda vård.
Tung.
Svart som natten med lite, lite silver.
Tyst, samarbetsvillig och hjälpsam.
CD- och DVD brännare såklart.
Och det bästa - härliga 1gb i RAM!
Hur har jag klarat mig utan?
Hon och jag ska bli de bästa av vänner här inne i arbetsrummet.
Vi ska jobba ihop sena kvällar. Vi ska filosofera, producera och kreera.
Hon är efterlängtad för företrädaren "Knä kraft" som efter fem års stön
och stånk nu får gå vidare.
"Knä kraft" har tagit alldeles för mycket energi genom åren. Hon har tuggat,
stannat och trots diverse besök hos P så har hon inte varit ett dugg
samarbetsvillig. Vårt förhållande har gått ut på att hon har styrt och jag har
lydigt fått anpassat mig.
Nu är det slut på detta enerverande förhållande för nu ska "Asta" och jag
plumsa i kreativitetshavet och visa vad vi går för!
Hon bars varsamt in från kylan efter en vecka i Ps goda vård.
Tung.
Svart som natten med lite, lite silver.
Tyst, samarbetsvillig och hjälpsam.
CD- och DVD brännare såklart.
Och det bästa - härliga 1gb i RAM!
Hur har jag klarat mig utan?
Hon och jag ska bli de bästa av vänner här inne i arbetsrummet.
Vi ska jobba ihop sena kvällar. Vi ska filosofera, producera och kreera.
Hon är efterlängtad för företrädaren "Knä kraft" som efter fem års stön
och stånk nu får gå vidare.
"Knä kraft" har tagit alldeles för mycket energi genom åren. Hon har tuggat,
stannat och trots diverse besök hos P så har hon inte varit ett dugg
samarbetsvillig. Vårt förhållande har gått ut på att hon har styrt och jag har
lydigt fått anpassat mig.
Nu är det slut på detta enerverande förhållande för nu ska "Asta" och jag
plumsa i kreativitetshavet och visa vad vi går för!
Irit-skit
"Iriten kommer ytterst sällan på båda ögonen samtidigt" sade en ögonläkare lugnande till mig när jag sade att det även värkte i det friska ögat. Han visste kanske inte hur rätt han hade för i samma stund som det sjuk ögat blev friskt så blev det friska ögat sjukt. Tragikomiskt och akuten nästa.
I R I T - regnbågshinneinflammation - kan man få om man har en bakomliggande autoimmun sjukdom, t ex reumatism. Eller för att man är bärare av genen HLA B27. Eller för att man blivit kall. Eller är förkyld. Eller sovit dåligt. Eller är stressad. Eller för att man ärvt det. Eller bara sådär, utan anledning.
I Sverige undersöker man inte bakomliggande orsak om det inte finns nåt som indikerar att det skulle finnas nåt bakomliggande, som ryggvärk eller allvarliga problem med magen. Jag har inga sådana symtom men en pappa att tack för arvet. Jag får fortsätta undra vad min anledning är och bara vänta på att nästa omgång ska komma. För det gör det.
Irit är vaken orsakat av virus eller bakterie. Det har alltså med immunförsvaret att göra - eller rättare sagt avsaknad av tillräckligt starkt immunförsvar. Iris, den i mitt fall bruna regnbågshinnan, blir inflammerad och det påverkar i sin tur musklerna i ögat. Det gör grymt ONT vid minsta rörelse av ögat. Det blir också tryckömt, läskigt rött och ljuskänsligt.
Iris får muskelavslappnande droppar för värken. "Som att spjälka en bruten arm" jämförde läkaren jag träffade sist. Regnbågshinnan får vila och pupillen blir ENORM. Detta för att den inflammerade iris inte ska fästa mot linsen.
Resultatet är otäckt OM den fäster. Jag råkade ut för det en gång. Pupillen tog form av ett stekt ägg och kunde ha skadat synen permanent om jag inte fått hjälp i tid. Jag hann precis komma till akuten i tid för att få Atropindroppar (som Cyklogyl fast starkare tror jag) som gjorde att iris släppte fästet.
Mot inflammationen får jag cortison att droppa i ögat. Det känns förstås inte riktigt bra att pumpa ögat fullt med cortison. Men allt som kan hända är att man får gråstarr. Det låter kanske konstigt men jag riskerar inte synen mer än så iallfall - jag försöker glädjas åt det lilla!
"Summan är konstant" brukar jag säga i alla möjliga och omöjliga lägen. Antingen har jag haft det för jävla bra på sista tiden med lyckligt giftemål och en underbar man och detta ska få plus- och minus-vågskålen att väga jämt igen. Det känns som en fullt trolig anledning - så bra är det att vara gift med M!
Å andra sidan så det känns som om giftemål (lycka) och förlusten av pappa (olycka) redan tagit ut varandra.
Jag hoppas hellre på att nåt underbar snart kommer att inträffa, nåt stort som kan skapa jämvikt till ledsamheten i mitt själafängelse. Ovissheten är ibland olidlig men jag får väl svar förr eller senare.
Tills dess får jag ge mig till tåls och fortsätta droppa, droppa, droppa.....
I R I T - regnbågshinneinflammation - kan man få om man har en bakomliggande autoimmun sjukdom, t ex reumatism. Eller för att man är bärare av genen HLA B27. Eller för att man blivit kall. Eller är förkyld. Eller sovit dåligt. Eller är stressad. Eller för att man ärvt det. Eller bara sådär, utan anledning.
I Sverige undersöker man inte bakomliggande orsak om det inte finns nåt som indikerar att det skulle finnas nåt bakomliggande, som ryggvärk eller allvarliga problem med magen. Jag har inga sådana symtom men en pappa att tack för arvet. Jag får fortsätta undra vad min anledning är och bara vänta på att nästa omgång ska komma. För det gör det.
Irit är vaken orsakat av virus eller bakterie. Det har alltså med immunförsvaret att göra - eller rättare sagt avsaknad av tillräckligt starkt immunförsvar. Iris, den i mitt fall bruna regnbågshinnan, blir inflammerad och det påverkar i sin tur musklerna i ögat. Det gör grymt ONT vid minsta rörelse av ögat. Det blir också tryckömt, läskigt rött och ljuskänsligt.
Iris får muskelavslappnande droppar för värken. "Som att spjälka en bruten arm" jämförde läkaren jag träffade sist. Regnbågshinnan får vila och pupillen blir ENORM. Detta för att den inflammerade iris inte ska fästa mot linsen.
Resultatet är otäckt OM den fäster. Jag råkade ut för det en gång. Pupillen tog form av ett stekt ägg och kunde ha skadat synen permanent om jag inte fått hjälp i tid. Jag hann precis komma till akuten i tid för att få Atropindroppar (som Cyklogyl fast starkare tror jag) som gjorde att iris släppte fästet.
Mot inflammationen får jag cortison att droppa i ögat. Det känns förstås inte riktigt bra att pumpa ögat fullt med cortison. Men allt som kan hända är att man får gråstarr. Det låter kanske konstigt men jag riskerar inte synen mer än så iallfall - jag försöker glädjas åt det lilla!
"Summan är konstant" brukar jag säga i alla möjliga och omöjliga lägen. Antingen har jag haft det för jävla bra på sista tiden med lyckligt giftemål och en underbar man och detta ska få plus- och minus-vågskålen att väga jämt igen. Det känns som en fullt trolig anledning - så bra är det att vara gift med M!
Å andra sidan så det känns som om giftemål (lycka) och förlusten av pappa (olycka) redan tagit ut varandra.
Jag hoppas hellre på att nåt underbar snart kommer att inträffa, nåt stort som kan skapa jämvikt till ledsamheten i mitt själafängelse. Ovissheten är ibland olidlig men jag får väl svar förr eller senare.
Tills dess får jag ge mig till tåls och fortsätta droppa, droppa, droppa.....
Jag ångrar inte mitt val
Så satt jag där igårkväll i den vita TV-soffan och slözappade....inte.
Nä, hjärnan gick på högvarv. Fars dag började lida mot sitt slut och jag kände att jag måste göra valet. Jag plockade bladen av en hjärnprästkrage: "Ringa, inte ringa, ringa, inte ringa...."
Nåt kort blev det inte. Jag inte visste om jag skulle skicka det norr eller söder ut, eller till båda. Tiden gick och det bidde ingenting istället.
Jag tvekade först och trodde kanske att M skulle tycka att jag var löjlig som ringde. Sen förstod jag att det var min egen tvekan som fick mig att hitta på anledningar för att få slippa. Jag tog ett andetag och ett beslut, hämtade telefonen och slog nummrena, ett efter ett.
Fem signaler fick gå fram på första numret, sju på det andra. Inget svar nånstans. Precis som jag trodde. Jag kostade till och med på mig att skojas med M den andra gången och säga "Hej pappa och grattis på fars dag". DÅ var det kul men det dröjde inte länge förrän verkligheten smällde till i bakhuvudet. Idag kändes det tomt och trist. Orättvist och oschysst.
Jag ville verkligen inte gå till Pst på lunchen. Jag VISSTE att jag skulle bryta ihop men nu i efterhand känns det skönt att få ha pratat av sig. Pst frågade hur jag hade reagerat om frun svarat. Konstigt, men tanken hade inte alls slagit mig. Jag såg bara framför mig att pappa svarade och att vi pratade av en tjugo minuter som om inget hänt. Hade frun svarat så...ja, jag vet inte hur jag hade reagerat. Troligtvis hade jag blivit arg, arg arg.
Nu känns det som om jag lägger en era bakom mig. Jag har gjort det jag kan och får konstatera att det är såhär vårt förhållande kommer att se ut framöver. Jag kommer att ringa vid stora högtider och han kommer att ignorera samtliga signaler. Kan jag ta det? Ja, för jag vill inte leva som om jag trodde han var död. För mig är han fortfarande världens bästa, mjukaste och varmaste pappa!
Så grattis pappa, var du än befinner dig i världen. Du har en dotter här som inte glömmer dig men som inte dansar efter din pipa. Take it or leave it!
Nä, hjärnan gick på högvarv. Fars dag började lida mot sitt slut och jag kände att jag måste göra valet. Jag plockade bladen av en hjärnprästkrage: "Ringa, inte ringa, ringa, inte ringa...."
Nåt kort blev det inte. Jag inte visste om jag skulle skicka det norr eller söder ut, eller till båda. Tiden gick och det bidde ingenting istället.
Jag tvekade först och trodde kanske att M skulle tycka att jag var löjlig som ringde. Sen förstod jag att det var min egen tvekan som fick mig att hitta på anledningar för att få slippa. Jag tog ett andetag och ett beslut, hämtade telefonen och slog nummrena, ett efter ett.
Fem signaler fick gå fram på första numret, sju på det andra. Inget svar nånstans. Precis som jag trodde. Jag kostade till och med på mig att skojas med M den andra gången och säga "Hej pappa och grattis på fars dag". DÅ var det kul men det dröjde inte länge förrän verkligheten smällde till i bakhuvudet. Idag kändes det tomt och trist. Orättvist och oschysst.
Jag ville verkligen inte gå till Pst på lunchen. Jag VISSTE att jag skulle bryta ihop men nu i efterhand känns det skönt att få ha pratat av sig. Pst frågade hur jag hade reagerat om frun svarat. Konstigt, men tanken hade inte alls slagit mig. Jag såg bara framför mig att pappa svarade och att vi pratade av en tjugo minuter som om inget hänt. Hade frun svarat så...ja, jag vet inte hur jag hade reagerat. Troligtvis hade jag blivit arg, arg arg.
Nu känns det som om jag lägger en era bakom mig. Jag har gjort det jag kan och får konstatera att det är såhär vårt förhållande kommer att se ut framöver. Jag kommer att ringa vid stora högtider och han kommer att ignorera samtliga signaler. Kan jag ta det? Ja, för jag vill inte leva som om jag trodde han var död. För mig är han fortfarande världens bästa, mjukaste och varmaste pappa!
Så grattis pappa, var du än befinner dig i världen. Du har en dotter här som inte glömmer dig men som inte dansar efter din pipa. Take it or leave it!
Ingen vill veta var du köpt din tröja...
Jag skrev tidigare om vikten av att kommunicera. När två personer möts och båda har viljan att förstå varandra, lyssna och respektera varandras åsikter.
Men tänk så skört det är. Det räcker med att den ena parten inte har förståelse för den andra. Katalysatorneffekten uteblir. Inget annat händer än att någon av parterna blir besviken för att den andra inte förstår.
Det finns många exempel. Här är bland andra ett praktbrott mot alla oskrivna kommunikationslagar:
1. En mamma tar med sin ettåriga dotter, skrikande av öronvärk till läkaren. I all välmening för sin dotter vill hon inte ge henne penicillin i onödan. Hon frågar läkaren om det är nödvändigt att skriva ut medicin och vad som kan hända om de avvaktar.
Läkaren väljer att inte förstå mammans syfte. Inte heller ställer han några vidare frågor utan lutar sig tillbaka och säger: "Vad vill du att JAG ska göra. Det kan vara inflammation i innerörat och jag vet en i Norge som fick blodförgiftning av det och dog". Mamman blir så förbannad att hon rusar ut ur rummet, gråtandes och förbannar denna mycket osmidige läkare.
Om läkaren hade haft ett uns av vilja att kommunicera så hade han lyssnat, ställt frågor och försökt förstå mammans oro. Kanske till och med erbjudit en extra läkartid. En länk hade svetsats till kommunikationskedjan och förtroende skapats. Mamman hade blivit nöjd och läkaren känt att han gjort ett gott jobb.
Alla borde få lära sig mer om kommunikation. I på dagis, i skolan, på arbetsplatsen och inom vården. Jag tror att människor skulle må så mycket bättre då - hela världen skulle se så mycket bätte ut!
Men tänk så skört det är. Det räcker med att den ena parten inte har förståelse för den andra. Katalysatorneffekten uteblir. Inget annat händer än att någon av parterna blir besviken för att den andra inte förstår.
Det finns många exempel. Här är bland andra ett praktbrott mot alla oskrivna kommunikationslagar:
1. En mamma tar med sin ettåriga dotter, skrikande av öronvärk till läkaren. I all välmening för sin dotter vill hon inte ge henne penicillin i onödan. Hon frågar läkaren om det är nödvändigt att skriva ut medicin och vad som kan hända om de avvaktar.
Läkaren väljer att inte förstå mammans syfte. Inte heller ställer han några vidare frågor utan lutar sig tillbaka och säger: "Vad vill du att JAG ska göra. Det kan vara inflammation i innerörat och jag vet en i Norge som fick blodförgiftning av det och dog". Mamman blir så förbannad att hon rusar ut ur rummet, gråtandes och förbannar denna mycket osmidige läkare.
Om läkaren hade haft ett uns av vilja att kommunicera så hade han lyssnat, ställt frågor och försökt förstå mammans oro. Kanske till och med erbjudit en extra läkartid. En länk hade svetsats till kommunikationskedjan och förtroende skapats. Mamman hade blivit nöjd och läkaren känt att han gjort ett gott jobb.
Alla borde få lära sig mer om kommunikation. I på dagis, i skolan, på arbetsplatsen och inom vården. Jag tror att människor skulle må så mycket bättre då - hela världen skulle se så mycket bätte ut!
Far åt helvete...eller?
Fars dag närmar sig och jag försöker hitta ett förhållningssätt till ett obekvämt dilemma; "Skicka kort eller inte, det är frågan". Den aktuella fadern har ju avsagt sig all form av kontakt med mig av aningen veka anledningar kan JAG tycka.
Den hornbeprydde med eldgaffel inom mig säger till mig att "Klart att du ska uppfylla hans önskan. Han får stå för det han säger och man måste respektera andras viljor". Men den vitvingade med gloria talar däremot till mig i en helt annan ton och säger "Klart han inte menar det, ingen far kan väl bli arg av att bli ihågkommen. Skicka ett kort, han kommer att läsa och gilla det".
...jag önskar jag visste. Ovetskapen om hans hälsa, hans tankar och bakgrunden till hans handlingar slukar all min energi och livsvilja mellan varven. Det är svårt att tänka sunda tankar när man blivit refuserad, till råga på allt av sin egen far.
Jag vill ändå inte bara gräva ner mig i sorgen och saknaden utan ta lärdom av det som sker.
Kanske kommer jag verkligen att förstå varför detta händer först om många år.
Kanske är det ett sätt för mig att bearbeta min relation med min pappa en gång för alla.
Det jag får slita mycket med är att inte falla till föga, bli undergiven och be om ursäkt. Jag får öva på att ta ansvar för mina val och kanske först nu förstår verkligen vikten av att kunna prata med varandra och framförallt hur ödesdigra konsekvenserna kan bli om man inte gör det.
En föreläsare sade några kloka ord som jag valt att lägga på minnet:
"Kommunikation uppstår när två personer talar, är uppmärksamma och försöker förstå varandra. Det är på det sättet som handlingen förs framåt". I min och pappas förhållande känns just nu dörren stängd. Kommunikation kan vi först skapa den dagen han väljer att glänta på sin dörr. Allt jag kan göra är att vänta, hoppas och se framtiden an.
Den hornbeprydde med eldgaffel inom mig säger till mig att "Klart att du ska uppfylla hans önskan. Han får stå för det han säger och man måste respektera andras viljor". Men den vitvingade med gloria talar däremot till mig i en helt annan ton och säger "Klart han inte menar det, ingen far kan väl bli arg av att bli ihågkommen. Skicka ett kort, han kommer att läsa och gilla det".
...jag önskar jag visste. Ovetskapen om hans hälsa, hans tankar och bakgrunden till hans handlingar slukar all min energi och livsvilja mellan varven. Det är svårt att tänka sunda tankar när man blivit refuserad, till råga på allt av sin egen far.
Jag vill ändå inte bara gräva ner mig i sorgen och saknaden utan ta lärdom av det som sker.
Kanske kommer jag verkligen att förstå varför detta händer först om många år.
Kanske är det ett sätt för mig att bearbeta min relation med min pappa en gång för alla.
Det jag får slita mycket med är att inte falla till föga, bli undergiven och be om ursäkt. Jag får öva på att ta ansvar för mina val och kanske först nu förstår verkligen vikten av att kunna prata med varandra och framförallt hur ödesdigra konsekvenserna kan bli om man inte gör det.
En föreläsare sade några kloka ord som jag valt att lägga på minnet:
"Kommunikation uppstår när två personer talar, är uppmärksamma och försöker förstå varandra. Det är på det sättet som handlingen förs framåt". I min och pappas förhållande känns just nu dörren stängd. Kommunikation kan vi först skapa den dagen han väljer att glänta på sin dörr. Allt jag kan göra är att vänta, hoppas och se framtiden an.
Jag väljer att blogga bort lite tid
Fantastiskt! Så har jag äntligen kommit mig för att lägga upp en egen blogg - i namnet "Cinks" - de som förstår vet varför. Kommer jag att skriva här eller kommer det att bli ett svart, tomt hål i internetvärlden? Det återstår väl att se.
Fortsätter det som ikväll så kommer det inte att bli många rader för dottern säng var så inbjudande varm och skön att jag vann insomningstävlingen med god marginal! En ilsken telefonsignal på övervåningen väckte mig och nu sitter jag här och bloggar för första gången - otippat!
Jag tror jag nöjer mig med detta som en första introduktionsblogg. Det finns mycket mer att skriva om men med helt annan och allvarligare rubrik...
Fortsätter det som ikväll så kommer det inte att bli många rader för dottern säng var så inbjudande varm och skön att jag vann insomningstävlingen med god marginal! En ilsken telefonsignal på övervåningen väckte mig och nu sitter jag här och bloggar för första gången - otippat!
Jag tror jag nöjer mig med detta som en första introduktionsblogg. Det finns mycket mer att skriva om men med helt annan och allvarligare rubrik...
Första inlägget
Välkommen till min nya blogg!