cinks

Kärleken, den kärleken. Oh, så söt och nyckfull när man är liten...och kanske inte bara då.

Så hittade jag F på skolan igår. Instängd i grupprummet med Steffe och Anton. Röd om kinderna. Uppgiven och lite kaxig blick. Jag hade tänkt att ta lite bilder på henne. Killarna gömde sig först, men sen dök Steffe upp med sin nyfikna blick. Han verkar vara en modig kille. Men ändå inte.

F berättade först i bilen på väg hem. Steffe hade gjort slut. Han ville inte att hon skulle hålla på och skicka lappar, men sade det inte förrän i samma andetag som han gjorde slut.

Plingeling. Vi hann knappt hem innan telefonen ringde. "Är F hemma" säger en späd röst, troligtivs en tjejkompis i klassen. "Javisst, ett ögonblick".

Jag tjuvlyssnade förstås. Hörde henne säga "Steffe? Jaha...okej...hejdå". Sen kom hon in till mig med ett leende på läpparna och sa att det var Steffe. "Jasså?" svarade jag förvånat. "Vad ville han då?" fortsatte jag och kunde inte dölja ett leende i uppstartsfasen. "Han ville be om ursäkt för att han gjorde slut och undrade om jag ville vara ihop med honom igen. Men ingen får veta om det. Inte nån. Jag sade ja."

Solsken. Jag kramade om henne och sade "Grattis!". Så lovade jag henne att inte berätta för nån på skolan. Det förtroliga löftet ska jag hålla, that's a promise!