Far åt helvete...eller?
Fars dag närmar sig och jag försöker hitta ett förhållningssätt till ett obekvämt dilemma; "Skicka kort eller inte, det är frågan". Den aktuella fadern har ju avsagt sig all form av kontakt med mig av aningen veka anledningar kan JAG tycka.
Den hornbeprydde med eldgaffel inom mig säger till mig att "Klart att du ska uppfylla hans önskan. Han får stå för det han säger och man måste respektera andras viljor". Men den vitvingade med gloria talar däremot till mig i en helt annan ton och säger "Klart han inte menar det, ingen far kan väl bli arg av att bli ihågkommen. Skicka ett kort, han kommer att läsa och gilla det".
...jag önskar jag visste. Ovetskapen om hans hälsa, hans tankar och bakgrunden till hans handlingar slukar all min energi och livsvilja mellan varven. Det är svårt att tänka sunda tankar när man blivit refuserad, till råga på allt av sin egen far.
Jag vill ändå inte bara gräva ner mig i sorgen och saknaden utan ta lärdom av det som sker.
Kanske kommer jag verkligen att förstå varför detta händer först om många år.
Kanske är det ett sätt för mig att bearbeta min relation med min pappa en gång för alla.
Det jag får slita mycket med är att inte falla till föga, bli undergiven och be om ursäkt. Jag får öva på att ta ansvar för mina val och kanske först nu förstår verkligen vikten av att kunna prata med varandra och framförallt hur ödesdigra konsekvenserna kan bli om man inte gör det.
En föreläsare sade några kloka ord som jag valt att lägga på minnet:
"Kommunikation uppstår när två personer talar, är uppmärksamma och försöker förstå varandra. Det är på det sättet som handlingen förs framåt". I min och pappas förhållande känns just nu dörren stängd. Kommunikation kan vi först skapa den dagen han väljer att glänta på sin dörr. Allt jag kan göra är att vänta, hoppas och se framtiden an.
Den hornbeprydde med eldgaffel inom mig säger till mig att "Klart att du ska uppfylla hans önskan. Han får stå för det han säger och man måste respektera andras viljor". Men den vitvingade med gloria talar däremot till mig i en helt annan ton och säger "Klart han inte menar det, ingen far kan väl bli arg av att bli ihågkommen. Skicka ett kort, han kommer att läsa och gilla det".
...jag önskar jag visste. Ovetskapen om hans hälsa, hans tankar och bakgrunden till hans handlingar slukar all min energi och livsvilja mellan varven. Det är svårt att tänka sunda tankar när man blivit refuserad, till råga på allt av sin egen far.
Jag vill ändå inte bara gräva ner mig i sorgen och saknaden utan ta lärdom av det som sker.
Kanske kommer jag verkligen att förstå varför detta händer först om många år.
Kanske är det ett sätt för mig att bearbeta min relation med min pappa en gång för alla.
Det jag får slita mycket med är att inte falla till föga, bli undergiven och be om ursäkt. Jag får öva på att ta ansvar för mina val och kanske först nu förstår verkligen vikten av att kunna prata med varandra och framförallt hur ödesdigra konsekvenserna kan bli om man inte gör det.
En föreläsare sade några kloka ord som jag valt att lägga på minnet:
"Kommunikation uppstår när två personer talar, är uppmärksamma och försöker förstå varandra. Det är på det sättet som handlingen förs framåt". I min och pappas förhållande känns just nu dörren stängd. Kommunikation kan vi först skapa den dagen han väljer att glänta på sin dörr. Allt jag kan göra är att vänta, hoppas och se framtiden an.
Kommentarer
Trackback