Om sanning och tur
Förvirrad. Vacklar mellan längtan efter barn och känslan att det räcker med EN fullkomlig dotter. Väninnor på nära och långt håll blir gravida hit och dit, föder små söta bäbisar. Med mig händer inget. Jag står där jag står, år efter år.
I ett invecklat resonemang försökte jag redogöra för känslan av ambivalens för Ps. Vad är sant och vad är falskt? Vilken känsla finns egentligen allra längst in i mig? Jag hittar den inte själv. Ju djupare jag försöker gräva, desto snabbare verkar en ny känsla komma upp.
”Försök stanna till där” uppmanade plötsligt Ps. Hon bad mig stanna upp mitt i virrvarret, sluta ögonen och söka inåt efter den sanna känslan. ”Det går ALDRIG för jag ser inte svaret i den här virvelvinden” tänkte jag.
Men jag gjorde som hon sa, tog några djupa andetag och försökte känna in…känna in…känna in. Och tro’t eller ej - där fanns en sann känsla och jag vågade stanna hos den. Plötsligt fann jag ett lugn mitt i bruset och EN känsla tog överhanden. Inte så stark men nog så tydlig. ”Jag är nöjd som det är” sade jag högt för mig själ. En form av lugn spred sig över mig.
Varför jagar jag då en graviditet och blir så innerligt bitter varje gång Tant Röd kommer? Motgångar är nog inte min starka sida, helt enkelt. Jag är van vid att lyckas med det jag företar mig. Och lyckas jag inte så försöker jag bara mer energiskt tills det går. Men nu står jag handfallen och kan inte påverka situationen på egen hand.
Jag vill ju inte vara sämre än någon annan. Känslan av att vara den där åttonde kvinnan som har problem med att bli gravid är inte ett dugg angenäm. Den är tvärtom fruktansvärt utelämnande. ”Varför just jag?” frågar jag mig. ”Har jag haft det så bra i livet att detta får bli mitt livs motgång?”
Känslan av att inte kunna styra och bestämma blir för övermäktig. Missbelåtenhet tar överhand gång på gång. Att jag inte duger. Att jag inte är kvinna. Att jag inte kan ge min man ett barn. Att jag inte kan ge min dotter en efterlängtad lillasyster.
Men åter till den innersta känslan. Den ÄR sann – det räcker med ett barn för mig. Varför är det då så viktigt med ett barn till? Kärleken till min man så gränslös och på det skulle ett barn bli beviset. Det skulle bli jobbigt och jag skulle få ta mycket ansvar, det vet jag och priset är jag beredd att betala. Revanschlustan sjuder också i mig. För det misslyckade första året med min dotter . För att jag inte kunde ge henne allt som ett barn är värt att få de första åren. Och för att det var underbart att vara gravid!
Samtidigt vill jag ge upp. Jag vill inte gå igenom nån utredning och bli skärskådad. Jag vill fungera som alla andra. Bara fungera, är det för mycket begärt?
Jag jobbar vidare med att acceptera faktumet. Mitt mål är att kunna lyfta blicken och se vad jag har istället för att förlora tankarna i en ouppnåelig längtan.
I ett invecklat resonemang försökte jag redogöra för känslan av ambivalens för Ps. Vad är sant och vad är falskt? Vilken känsla finns egentligen allra längst in i mig? Jag hittar den inte själv. Ju djupare jag försöker gräva, desto snabbare verkar en ny känsla komma upp.
”Försök stanna till där” uppmanade plötsligt Ps. Hon bad mig stanna upp mitt i virrvarret, sluta ögonen och söka inåt efter den sanna känslan. ”Det går ALDRIG för jag ser inte svaret i den här virvelvinden” tänkte jag.
Men jag gjorde som hon sa, tog några djupa andetag och försökte känna in…känna in…känna in. Och tro’t eller ej - där fanns en sann känsla och jag vågade stanna hos den. Plötsligt fann jag ett lugn mitt i bruset och EN känsla tog överhanden. Inte så stark men nog så tydlig. ”Jag är nöjd som det är” sade jag högt för mig själ. En form av lugn spred sig över mig.
Varför jagar jag då en graviditet och blir så innerligt bitter varje gång Tant Röd kommer? Motgångar är nog inte min starka sida, helt enkelt. Jag är van vid att lyckas med det jag företar mig. Och lyckas jag inte så försöker jag bara mer energiskt tills det går. Men nu står jag handfallen och kan inte påverka situationen på egen hand.
Jag vill ju inte vara sämre än någon annan. Känslan av att vara den där åttonde kvinnan som har problem med att bli gravid är inte ett dugg angenäm. Den är tvärtom fruktansvärt utelämnande. ”Varför just jag?” frågar jag mig. ”Har jag haft det så bra i livet att detta får bli mitt livs motgång?”
Känslan av att inte kunna styra och bestämma blir för övermäktig. Missbelåtenhet tar överhand gång på gång. Att jag inte duger. Att jag inte är kvinna. Att jag inte kan ge min man ett barn. Att jag inte kan ge min dotter en efterlängtad lillasyster.
Men åter till den innersta känslan. Den ÄR sann – det räcker med ett barn för mig. Varför är det då så viktigt med ett barn till? Kärleken till min man så gränslös och på det skulle ett barn bli beviset. Det skulle bli jobbigt och jag skulle få ta mycket ansvar, det vet jag och priset är jag beredd att betala. Revanschlustan sjuder också i mig. För det misslyckade första året med min dotter . För att jag inte kunde ge henne allt som ett barn är värt att få de första åren. Och för att det var underbart att vara gravid!
Samtidigt vill jag ge upp. Jag vill inte gå igenom nån utredning och bli skärskådad. Jag vill fungera som alla andra. Bara fungera, är det för mycket begärt?
Jag jobbar vidare med att acceptera faktumet. Mitt mål är att kunna lyfta blicken och se vad jag har istället för att förlora tankarna i en ouppnåelig längtan.
Kommentarer
Trackback