Jag ångrar inte mitt val
Så satt jag där igårkväll i den vita TV-soffan och slözappade....inte.
Nä, hjärnan gick på högvarv. Fars dag började lida mot sitt slut och jag kände att jag måste göra valet. Jag plockade bladen av en hjärnprästkrage: "Ringa, inte ringa, ringa, inte ringa...."
Nåt kort blev det inte. Jag inte visste om jag skulle skicka det norr eller söder ut, eller till båda. Tiden gick och det bidde ingenting istället.
Jag tvekade först och trodde kanske att M skulle tycka att jag var löjlig som ringde. Sen förstod jag att det var min egen tvekan som fick mig att hitta på anledningar för att få slippa. Jag tog ett andetag och ett beslut, hämtade telefonen och slog nummrena, ett efter ett.
Fem signaler fick gå fram på första numret, sju på det andra. Inget svar nånstans. Precis som jag trodde. Jag kostade till och med på mig att skojas med M den andra gången och säga "Hej pappa och grattis på fars dag". DÅ var det kul men det dröjde inte länge förrän verkligheten smällde till i bakhuvudet. Idag kändes det tomt och trist. Orättvist och oschysst.
Jag ville verkligen inte gå till Pst på lunchen. Jag VISSTE att jag skulle bryta ihop men nu i efterhand känns det skönt att få ha pratat av sig. Pst frågade hur jag hade reagerat om frun svarat. Konstigt, men tanken hade inte alls slagit mig. Jag såg bara framför mig att pappa svarade och att vi pratade av en tjugo minuter som om inget hänt. Hade frun svarat så...ja, jag vet inte hur jag hade reagerat. Troligtvis hade jag blivit arg, arg arg.
Nu känns det som om jag lägger en era bakom mig. Jag har gjort det jag kan och får konstatera att det är såhär vårt förhållande kommer att se ut framöver. Jag kommer att ringa vid stora högtider och han kommer att ignorera samtliga signaler. Kan jag ta det? Ja, för jag vill inte leva som om jag trodde han var död. För mig är han fortfarande världens bästa, mjukaste och varmaste pappa!
Så grattis pappa, var du än befinner dig i världen. Du har en dotter här som inte glömmer dig men som inte dansar efter din pipa. Take it or leave it!
Nä, hjärnan gick på högvarv. Fars dag började lida mot sitt slut och jag kände att jag måste göra valet. Jag plockade bladen av en hjärnprästkrage: "Ringa, inte ringa, ringa, inte ringa...."
Nåt kort blev det inte. Jag inte visste om jag skulle skicka det norr eller söder ut, eller till båda. Tiden gick och det bidde ingenting istället.
Jag tvekade först och trodde kanske att M skulle tycka att jag var löjlig som ringde. Sen förstod jag att det var min egen tvekan som fick mig att hitta på anledningar för att få slippa. Jag tog ett andetag och ett beslut, hämtade telefonen och slog nummrena, ett efter ett.
Fem signaler fick gå fram på första numret, sju på det andra. Inget svar nånstans. Precis som jag trodde. Jag kostade till och med på mig att skojas med M den andra gången och säga "Hej pappa och grattis på fars dag". DÅ var det kul men det dröjde inte länge förrän verkligheten smällde till i bakhuvudet. Idag kändes det tomt och trist. Orättvist och oschysst.
Jag ville verkligen inte gå till Pst på lunchen. Jag VISSTE att jag skulle bryta ihop men nu i efterhand känns det skönt att få ha pratat av sig. Pst frågade hur jag hade reagerat om frun svarat. Konstigt, men tanken hade inte alls slagit mig. Jag såg bara framför mig att pappa svarade och att vi pratade av en tjugo minuter som om inget hänt. Hade frun svarat så...ja, jag vet inte hur jag hade reagerat. Troligtvis hade jag blivit arg, arg arg.
Nu känns det som om jag lägger en era bakom mig. Jag har gjort det jag kan och får konstatera att det är såhär vårt förhållande kommer att se ut framöver. Jag kommer att ringa vid stora högtider och han kommer att ignorera samtliga signaler. Kan jag ta det? Ja, för jag vill inte leva som om jag trodde han var död. För mig är han fortfarande världens bästa, mjukaste och varmaste pappa!
Så grattis pappa, var du än befinner dig i världen. Du har en dotter här som inte glömmer dig men som inte dansar efter din pipa. Take it or leave it!
Kommentarer
Postat av: tinatoon
Kramar till en olycks-syster. =/
Trackback