cinks

Nu är hon äntligen här - A S T A!
Hon bars varsamt in från kylan efter en vecka i Ps goda vård.

Tung.
Svart som natten med lite, lite silver.
Tyst, samarbetsvillig och hjälpsam.
CD- och DVD brännare såklart.
Och det bästa - härliga 1gb i RAM!
Hur har jag klarat mig utan?

Hon och jag ska bli de bästa av vänner här inne i arbetsrummet.
Vi ska jobba ihop sena kvällar. Vi ska filosofera, producera och kreera.
Hon är efterlängtad för företrädaren "Knä kraft" som efter fem års stön
och stånk nu får gå vidare.

"Knä kraft" har tagit alldeles för mycket energi genom åren. Hon har tuggat,
stannat och trots diverse besök hos P så har hon inte varit ett dugg
samarbetsvillig. Vårt förhållande har gått ut på att hon har styrt och jag har
lydigt fått anpassat mig.

Nu är det slut på detta enerverande förhållande för nu ska "Asta" och jag
plumsa i kreativitetshavet och visa vad vi går för!

"Iriten kommer ytterst sällan på båda ögonen samtidigt" sade en ögonläkare lugnande till mig när jag sade att det även värkte i det friska ögat. Han visste kanske inte hur rätt han hade för i samma stund som det sjuk ögat blev friskt så blev det friska ögat sjukt. Tragikomiskt och akuten nästa.



I R I T - regnbågshinneinflammation - kan man få om man har en bakomliggande autoimmun sjukdom, t ex reumatism. Eller för att man är bärare av genen HLA B27. Eller för att man blivit kall. Eller är förkyld. Eller sovit dåligt. Eller är stressad. Eller för att man ärvt det. Eller bara sådär, utan anledning.

I Sverige undersöker man inte bakomliggande orsak om det inte finns nåt som indikerar att det skulle finnas nåt bakomliggande, som ryggvärk eller allvarliga problem med magen. Jag har inga sådana symtom men en pappa att tack för arvet. Jag får fortsätta undra vad min anledning är och bara vänta på att nästa omgång ska komma. För det gör det.

Irit är vaken orsakat av virus eller bakterie. Det har alltså med immunförsvaret att göra - eller rättare sagt avsaknad av tillräckligt starkt immunförsvar. Iris, den i mitt fall bruna regnbågshinnan, blir inflammerad och det påverkar i sin tur musklerna i ögat. Det gör grymt ONT vid minsta rörelse av ögat. Det blir också tryckömt, läskigt rött och ljuskänsligt.

Iris får muskelavslappnande droppar för värken. "Som att spjälka en bruten arm" jämförde läkaren jag träffade sist. Regnbågshinnan får vila och pupillen blir ENORM. Detta för att den inflammerade iris inte ska fästa mot linsen.

Resultatet är otäckt OM den fäster. Jag råkade ut för det en gång. Pupillen tog form av ett stekt ägg och kunde ha skadat synen permanent om jag inte fått hjälp i tid. Jag  hann precis komma till akuten i tid för att få Atropindroppar (som Cyklogyl fast starkare tror jag) som gjorde att iris släppte fästet.  

Mot inflammationen får jag cortison att droppa i ögat. Det känns förstås inte riktigt bra att pumpa ögat fullt med cortison. Men allt som kan hända är att man får gråstarr. Det låter kanske konstigt men jag riskerar inte synen mer än så iallfall - jag försöker glädjas åt det lilla!

"Summan är konstant" brukar jag säga i alla möjliga och omöjliga lägen. Antingen har jag haft det för jävla bra på sista tiden med lyckligt giftemål och en underbar man och detta ska få plus- och minus-vågskålen att väga jämt igen. Det känns som en fullt trolig anledning - så bra är det att vara gift med M!

Å andra sidan så det känns som om giftemål (lycka) och förlusten av pappa (olycka) redan tagit ut varandra.

Jag hoppas hellre på att nåt underbar snart kommer att inträffa, nåt stort som kan skapa jämvikt till ledsamheten i mitt själafängelse. Ovissheten är ibland olidlig men jag får väl svar förr eller senare.

Tills dess får jag ge mig till tåls och fortsätta droppa, droppa, droppa.....

Så satt jag där igårkväll i den vita TV-soffan och slözappade....inte.
Nä, hjärnan gick på högvarv. Fars dag började lida mot sitt slut och jag kände att jag måste göra valet. Jag plockade bladen av en hjärnprästkrage: "Ringa, inte ringa, ringa, inte ringa...."

Nåt kort blev det inte. Jag inte visste om jag skulle skicka det norr eller söder ut, eller till båda. Tiden gick och det bidde ingenting istället. 

Jag tvekade först och trodde kanske att M skulle tycka att jag var löjlig som ringde. Sen förstod jag att det var min egen tvekan som fick mig att hitta på anledningar för att få slippa. Jag tog ett andetag och ett beslut, hämtade telefonen och slog nummrena, ett efter ett.

Fem signaler fick gå fram på första numret, sju på det andra. Inget svar nånstans. Precis som jag trodde. Jag kostade till och med på mig att skojas med M den andra gången och säga "Hej pappa och grattis på fars dag". DÅ var det kul men det dröjde inte länge förrän verkligheten smällde till i bakhuvudet. Idag kändes det tomt och trist. Orättvist och oschysst.
 
Jag ville verkligen inte gå till Pst på lunchen. Jag VISSTE att jag skulle bryta ihop men nu i efterhand känns det skönt att få ha pratat av sig. Pst frågade hur jag hade reagerat om frun svarat. Konstigt, men tanken hade inte alls slagit mig. Jag såg bara framför mig att pappa svarade och att vi pratade av en tjugo minuter som om inget hänt. Hade frun svarat så...ja, jag vet inte hur jag hade reagerat. Troligtvis hade jag blivit arg, arg arg.

Nu känns det som om jag lägger en era bakom mig. Jag har gjort det jag kan och får konstatera att det är såhär vårt förhållande kommer att se ut framöver. Jag kommer att ringa vid stora högtider och han kommer att ignorera samtliga signaler. Kan jag ta det? Ja, för jag vill inte leva som om jag trodde han var död. För mig är han fortfarande världens bästa, mjukaste och varmaste pappa!

Så grattis pappa, var du än befinner dig i världen. Du har en dotter här som inte glömmer dig men som inte dansar efter din pipa. Take it or leave it!

Jag skrev tidigare om vikten av att kommunicera. När två personer möts och båda har viljan att förstå varandra, lyssna och respektera varandras åsikter.

Men tänk så skört det är. Det räcker med att den ena parten inte har förståelse för den andra. Katalysatorneffekten uteblir. Inget annat händer än att någon av parterna blir besviken för att den andra inte förstår.

Det finns många  exempel. Här är bland andra ett praktbrott mot alla oskrivna kommunikationslagar:

1. En mamma tar med sin ettåriga dotter, skrikande av öronvärk till läkaren. I all välmening för sin dotter vill hon inte ge henne penicillin i onödan. Hon frågar läkaren om det är nödvändigt att skriva ut medicin och vad som kan hända om de avvaktar.

Läkaren väljer att inte förstå mammans syfte. Inte heller ställer han några vidare frågor utan lutar sig tillbaka och säger: "Vad vill du att JAG ska göra. Det kan vara inflammation i innerörat och jag vet en i Norge som fick blodförgiftning av det och dog". Mamman blir så förbannad att hon rusar ut ur rummet, gråtandes och förbannar denna mycket osmidige läkare.

Om läkaren hade haft ett uns av vilja att kommunicera så hade han lyssnat, ställt frågor och försökt förstå mammans oro. Kanske till och med erbjudit en extra läkartid. En länk hade svetsats till kommunikationskedjan och förtroende skapats. Mamman hade blivit nöjd och läkaren känt att han gjort ett gott jobb.

Alla borde få lära sig mer om kommunikation. I på dagis, i skolan, på arbetsplatsen och inom vården. Jag tror att människor skulle må så mycket bättre då - hela världen skulle se så mycket bätte ut!

Fars dag närmar sig och jag försöker hitta ett förhållningssätt till ett obekvämt dilemma; "Skicka kort eller inte, det är frågan". Den aktuella fadern har ju avsagt sig all form av kontakt med mig av aningen veka anledningar kan JAG tycka. 

Den hornbeprydde med eldgaffel inom mig säger till mig att "Klart att du ska uppfylla hans önskan. Han får stå för det han säger och man måste respektera andras viljor". Men den vitvingade med gloria talar däremot till mig i en helt annan ton och säger "Klart han inte menar det, ingen far kan väl bli arg av att bli ihågkommen. Skicka ett kort, han kommer att läsa och gilla det".

...jag önskar jag visste. Ovetskapen om hans hälsa, hans tankar och bakgrunden till hans handlingar slukar all min energi och livsvilja mellan varven. Det är svårt att tänka sunda tankar när man blivit refuserad, till råga på allt av sin egen far.

Jag vill ändå inte bara gräva ner mig i sorgen och saknaden utan ta lärdom av det som sker.
Kanske kommer jag verkligen att förstå varför detta händer först om många år.
Kanske är det ett sätt för mig att bearbeta min relation med min pappa en gång för alla. 

Det jag får slita mycket med är att inte falla till föga, bli undergiven och be om ursäkt. Jag får öva på att ta ansvar för mina val och kanske först nu förstår verkligen vikten av att kunna prata med varandra  och framförallt hur ödesdigra konsekvenserna kan bli om man inte gör det.

En föreläsare sade några kloka ord som jag valt att lägga på minnet:
"Kommunikation uppstår när två personer talar, är uppmärksamma och försöker förstå varandra. Det är på det sättet som handlingen förs framåt". I min och pappas förhållande känns just nu dörren stängd. Kommunikation kan vi först skapa den dagen han väljer att glänta på sin dörr. Allt jag kan göra är att vänta, hoppas och se framtiden an.

Välkommen till min nya blogg!