cinks

0-5      
Noll vid födseln! Zero hårstrån. Så småningom antydning till superfjösigt, linblont och tunt hår med lite fall. Yttepytte-lugg och en tofsvipa uppe på hjässan.

6-10    
Något tjockare...minimiskillnad men ändå... Typ rak pagefrisyr à la 70-tal med lugg och mittbena. Lär mig att fläta på mig själv.

11-13  
Chanslösa försök att spara ut luggen. Dubbelt upp och en tofs på varje sida. Lite fall och ljus chokladbrun färg. Rakt, rakt, rakt med lite lugg. Och ibland uppiffat med ett rött, smalt och schniggt pannband. Gärna tofs och flätor, men inte samtidigt.

13-15
En rejäl klipp och permanent! Små pudellockar och en massa rufs som aldrig ligger som det ska. Nya försök att spara ut luggen. Mittbena. Alldeles för mycket spray och - vipps - en dag kan jag draaaa av topparna... Mamma klipper bort det värsta riset på nåder och fram växer - hör och häpna - urtöntiga framåtlockar vi öronen som inte går att föna ut, ve och fasa! Mamma provar med locktång och får en utskällning.

16-18
Håret växer sakta ut till att bli hårdrockslockigt. Jag poppar till den hopplöst ostyriga frisyren med EN polisong och en decimeterhög lugg åt höger. När jag inte har Lena PH-frillan vält som en kastrull krullpasta uppe på huvudet. Eller tofs på sidan av huvudet, uhja! Färgar håret med mammas hårfärg för gråhåriga - det blir sotsvart och glanslöst. Tygsnodden ser sina glansdagar och sitter på var och varannan flickas högerarm.

19-24
Jag håller fast vid sidbenan och locket. (konstigt nog får jag inte nackspärr en enda gång under dessa år). Fortsatt mycket rufs-rufs-rufs och luggen på sne - ser ut som en cocerspaniel i kraftig sidvind ungefär....

24-29
Håret raknar oväntat och blir spikrakt och chokladbrunt. Bröstlångt. Lugg. Helt odramatiskt - och osexigt. Testar ljusa slingor en gång för att ljusa upp en jobbig mammaledighet. Håret börjar också gråta.

30-
Struntar en dag i att föna håret - och upptäcker att det visst blivit lockigt igen! Nu börjar färgperioden till på allvar; allt från lockigt sprayblont till mörk snöbollsfrisyr i bordeaux provas. Varannandagsfrisyr: Curley, rakt, curley, rakt. Humöret får välja. Idag lockigt, imorgon...?

Jag sitter i gillestugan med bandspelaren preppad. Melodifestivalenska snart dra igång. Året är 1979. Jag undrar hur bidragen låter ikväll. Ingen vet, ingen har hört dem innan. Allt är jättehemligt. Annars kan ju låten som vinner diskvalificeras från finalen och DET får ju bara inte hända! Så allt är supersecret ända in i sista stund.

Första låten ska just dra igång. Efter att först ha uppmanat SAMTLIGA familjemedlemmar om att de inte får prata under låtens gång trycker jag ner "rec" och "play" samtidigt på ovansidan av min lilla fyrkantiga bandspelare och trycker upp högtalaren mot TV:ns högtalare. Så sitter jag, med näsan in i TV-rutan, låt efter låt.

En gång kommer pappa av sig och började prata men då får han raskt en tillsägning av mig. Allt inspelas  in på bandet såklart och så är den låten körd.

Det är naturligtvis känslan av att kunna nynna vinnarmelodin, ja rent av kunna texten i skolan följande måndag som lockar mig till att så fanatiskt ägna mig mer åt att spela in musiken än att titta på själva programmet (för hur mycket ser man med näsan en decimeter från rutan?).

Följden av detta är att jag som enda person (?) kan hela texten på Norges bidrag "Vi har våra minnen". Minns ej exakt år men det var nog kring 1980 eller så.

"Seg meg, hvad betyd adjö
Er det bara nogot som sårer deg
Tro meg, vi ska ta adjö, icke så som sist
da jeg gikk fra deg.
Jeg vil altid huske deg som en venn
Om vi aldri mere ses igeeeeeen.... (...)"

Ms bonusfarmor somnade in i onsdags morse efter en längre tids kamp mot KOL. 89 år. Vi var och besökte henne i onsdags kväll, direkt efter hemkomsten från Dalarna.

Hon såg så fridfull ut där hon vilade inne i samma rum på hemmet som hon bott senaste året. Det gråsprängda håret låg nykammat bakåt. Vi var vana att se henne med ett riktigt bedhair som M och hon skrattande försökte kamma ner var gång vi var där. 

Blek och vacker som som snövit, klädd i en vacker 50-tals gammelrosa klänning, nedbäddad mellan vita lakan. Ovanpå lakandet låt en lila tulpan. Så vackert. Så enormt fridfullt. Bonusfarmor hade tyvärr hunnit bli bitter mot slutet och i sin ensamhet börja fabulera ihop misstro om personer som stod henne nära. Nu såg hon ut att ha kommit hem. Friden var total, hennes ansikte slätt och nöjt.

F stannade till en början i hemmets fikarum och kikade på Mr Bean. Eftersom hon inte kände bonusfarmor så fanns det ingen anledning för henne att följa med in. När jag kom ut till henne och berättade hur vacker gammelfarmor var så ville hon också titta in - okej - så det fick hon.

"Visst var hon vacker? Som törnrosa" började jag när vi var på väg att lämna hemmet för sista gången.
"Men mamma!" F rynkade ögonbrynen och tittade uppfodrande på mig. "Törnrosa är ju inte sådär gammal" fortsatte hon förebrående.

End of conversation!

...kändes det som jag gjorde igår när jag msn:ade med F som åkte till sin far redan tidig förmiddag igår. Jag fick liksom en inblick i d-e-r-a-s liv kändes det som. För mycket inblick vill jag dock inte ha, bara nektarn, dvs små, små ord från lilla F.

Hon har ärva storebrorsans dator och har nu en egen inne på rummet....*hm tycker jag väl om det*. Positivt är ändå att jag nu säkerligen kommer att kunna höra av henne även i veckor när hon är hos M. På gott och ont säkert. Skrivet ord kan missförstås (hon har redan blivit osams med några i klassen efter ett alltför intensivt msn:ande) men så länge vi håller oss till att skicka hjärtan och blommor så ska det säkert kunna bli en odelad positiv vana att hålla kontakten varje dag för oss båda.

"Nämen, det gåååår inte!"

Vet inte hur många gånger jag skrikit åt hjärnan att sätta lite fart idag. Ingen respons. Not at all. Jag ska göra ett litet sketet visitkort men jag kommer bara inte på hur det ska se ut. Inte färgmässigt, inte formmässigt heller. Shit! Jag vill impa på kunden såklart, det är en rätt viktig kund. I tre timmar har jag nu suttit på ashlet och inte kommit nån vart förutom en yttepytte bit på den rödögda och lättirriterade slingerstigen - möjligtvis.

Blä och hrmff!

Jag har gått och klagat på jobbet i flera år känns det som.
Det har varit fettoboring och sugit - - - - - - - - - - -  !  
Åtminstone i månader.
Har velat söka mig bort - och som sagt även sökt.

Nu är det plötsligt kul igen. Jag får göra saker som jag är utbildad för. Det k-ä-n-n-s länge sen men är egentligen inte sant för det har jag ju gjort hela tiden. Låt mig därför lägga till "meningsfulla saker" till meningen  "som jag är utbildad för".  Men hur som helst, känslan finns där. Att jag gått och gjort fel saker. Kännt hur min kompetens glidit mig ur händerna...och ebbat ur min hjärna.

Min kompetens känns nyttjad till max nu. All of a sudden! Det är Flash och InDesign, Dreamweaver och Photoshop i en härlig och fartfylld röra. 11 timmars arbetsdag varje dag den här veckan. Hem sent. Upp tidigt. Inte ens det har varit jobbigt. Allt som hänt är att jag blivit rödögd, pigg, hungrig och sovit gott om nätterna. Ja, erkänns, väldigt få pussar på mannen har det hunnit bli då, men det ska åtgärdas. Promise.

Idag tog jag mig dessutom an att intervjua några personer till personaltidningen och tog även några shots. Av detta ska jag knåda ihop en läsarvänlig artikel om Off-Shore. Oh, det var sannerligen några år sen jag knäckte som reporter. Närmare bestämt kring femtontalet! Men redaktionen verkar ha tillit till mig och min kompetens. De sväljer mina argument med hull och hår och jag känner mig så...."användbar" (måste läsas med en positiv klang annars kanske meningen uppfattas som...självuppoffrande eller nåt).

Det underliga i hela glädjeruset är att jag på bussen på väg hem upptäcker att jag sitter och tänker på hur meningslöst livet är. Att jag inte tycker livet fyller någon funktion. Ingen ny tanke ioch för sig. En sån som kommer och går. Just nu är den här och hälsar på igen. Jag tror jag vet varför - jag är nog riktigt trött efter veckan. Bäst jag går och sover, det känns säkerligen mer meningsfullt imorgon.

Ingen lust att skriva idag. Har inget att skriva om heller. Så det blir bara några få ord. Snart ska vi iväg med F till showdansen. Mike ochjag tar en prommis undertiden. Sen hem igen för att jobba.
Varför skulle jag åta mig det där sista uppdraget? Ba-haa...

Vasaloppet i bakgrunden. M är eld och lågor. Jag känner mig härligt 'Svensson' och njuter av kommentatorernas entusiasm. Massor av snö ute, igår skottade jag fyra gånger tror jag.
Ska jag kanske träna upp mig för att åka tjejvasan nästa år? Med vem isåfall?

Lugn helg i övrigt. F som varit på sportlov hos mormor hela veckan kom hem i torsdagskväll och fick feber i fredags. Därför fick vi ställa in kalaset hos kusinen igår. Istället åkte Mike och jag till tippen med skräp (klippte buskar tre timmar i fredags kväll) och glas. F lekte stillsamt med granntjejerna.
Vad har jag gjort EGENTLIGEN? Helgerna rusar iväg och snart är det måndag igen...

Ös på jobbet för omväxligs skulle, skitkul verkligen! Dagarna rusar iväg och jag känner att jag får saker gjorda. Det är en härlig känsla efter en period av stiltje och tappad sug för jobbet. Anställningsintervjun gick skitbra men jag fick inte rätt vibbar. Inte särskilt lockande uppdrag och en chef som...nä, kändes inte helt ok. Och nu trivs jag ju igen på jobbet så, let's roll on!
Kollade han in mina boobs eller vad var det blicken föll på? Inte van vid det direkt, kändes konstigt...

Nu, ut i Marsvintervädret. Underbart, hoppas den här härliga snön ligger länge, länge till!