Falskt alarm
Ingen bra morgon. Vaknade och kände en mandarinstor buktning till höger vid buken. Ångest igen tredje rejäla ångestvändan hittills och halva fredagen som har markerats "ledig" har occuperats av en massa tankar om vad det kan vara bara det värsta vad annars.
Jag fick dock en lugnande förklaring till vad det kan vara så nu har jag slappnat av säkert 80%. Kunde till och med le ärligt till F och tala om för henne att hon är det bästa en mamma kan önska sig särkilt när hon byter till ökenråttan utan att be mig om hjälp stup i kvarten.
Nu känner jag att jag kan slappna av och verkligen ta helg. Strunt i regn och rusk, det kommer knappas att märkas av i goda vänners lag =D
Packdags!
Jag fick dock en lugnande förklaring till vad det kan vara så nu har jag slappnat av säkert 80%. Kunde till och med le ärligt till F och tala om för henne att hon är det bästa en mamma kan önska sig särkilt när hon byter till ökenråttan utan att be mig om hjälp stup i kvarten.
Nu känner jag att jag kan slappna av och verkligen ta helg. Strunt i regn och rusk, det kommer knappas att märkas av i goda vänners lag =D
Packdags!
Ps...
Innan jag sätter punkt för ärendet "hästtjuv" så måste jag bara skriva några rader om vad som hände sen.
Dagen efter telefonsamtalet sitter jag i köket och jobbar. Mannen bygger på terassen på baksidan. Plötsligt ser jag genom köksfönstret hur en svartmuskig man tittar mot huset samtidigt som han närmar sig. Efter honom kommer en ung man, en ung kvinna och ett barn.
Jag får hjärtklappning och går och öppnar dörren.
Han frågar efter en person med mitt namn...nåt som kan likna mitt namn iallafall. Jag känner genast igen hans röst och svarar att "Ja, så heter jag" och "det var du som ringde igår va`". Det blir då uppenbart att han inte känner igen mig, jag som isåfall skulle ha trollat bort hans häst. Han har ingen direkt förklaring till hur hästen kunnat försvinna med den tjej som nästan (men inte exakt visar det sig) har samma namn som jag.
Han verkar tillslut övertygad om att det inte ligger något häst begraven här och att jag inte kan vara den han letar efter. Efter lite konversation fram och tillbaka om vem som sagt vad och gjort vad så ursäktar han sig på knagglig svenska, hytter med pekfingret och säger att "han aldrig varit här".
Jag önskar honom lycka till, generös som jag är och stänger dörren. Från garderoben i hallen tittar min nyvunna fyrbenting nyfiket fram och och jag smeker honom lätt på mulen....*öh...not*
Dagen efter telefonsamtalet sitter jag i köket och jobbar. Mannen bygger på terassen på baksidan. Plötsligt ser jag genom köksfönstret hur en svartmuskig man tittar mot huset samtidigt som han närmar sig. Efter honom kommer en ung man, en ung kvinna och ett barn.
Jag får hjärtklappning och går och öppnar dörren.
Han frågar efter en person med mitt namn...nåt som kan likna mitt namn iallafall. Jag känner genast igen hans röst och svarar att "Ja, så heter jag" och "det var du som ringde igår va`". Det blir då uppenbart att han inte känner igen mig, jag som isåfall skulle ha trollat bort hans häst. Han har ingen direkt förklaring till hur hästen kunnat försvinna med den tjej som nästan (men inte exakt visar det sig) har samma namn som jag.
Han verkar tillslut övertygad om att det inte ligger något häst begraven här och att jag inte kan vara den han letar efter. Efter lite konversation fram och tillbaka om vem som sagt vad och gjort vad så ursäktar han sig på knagglig svenska, hytter med pekfingret och säger att "han aldrig varit här".
Jag önskar honom lycka till, generös som jag är och stänger dörren. Från garderoben i hallen tittar min nyvunna fyrbenting nyfiket fram och och jag smeker honom lätt på mulen....*öh...not*
Vi kom över vattengraven och....
I en behaglig dimma plockades jag på nio ägg. Det gick fort som sjuttsiken och jag hann knappt få upp benen i den utelämnande positionen innan det var klart.
Snacka om fetparty under natten! På förmiddags ringde de och sade att SEX av de nio äggen blivit befruktade som de skulle. Två panelägg ville ingen leka med. Ett ägg var visst alldeles förfärligt populärt för fler än en uppvaktade och då funkar det tydligen inte som det ska.
Vattengraven passerad och nu återstår det största hindret, själva 'infästningen', så att säga. Det känns inom mig som om att det här kommer att gå vägen! Hittills har allt förlöpt precis som det ska så det vore ju tusan om vi inte får klippa målsnöret och förverkliga den dröm som mannen och jag har.
Om det inte går enligt planerna så fortsätter går livet vidare. Det blir väl F som får stå ut med en lite extrapussig mamma bara ;-) Vi har ju dessutom fler chanser framför oss om nåt halvår eller så. För att inte fundera så mycket så väljer jag den enkla vägen, släpper allt ansvar och tänker att ödet får bestämma hur det kommer att gå. Hoppas ödet är med mig!
Snacka om fetparty under natten! På förmiddags ringde de och sade att SEX av de nio äggen blivit befruktade som de skulle. Två panelägg ville ingen leka med. Ett ägg var visst alldeles förfärligt populärt för fler än en uppvaktade och då funkar det tydligen inte som det ska.
Vattengraven passerad och nu återstår det största hindret, själva 'infästningen', så att säga. Det känns inom mig som om att det här kommer att gå vägen! Hittills har allt förlöpt precis som det ska så det vore ju tusan om vi inte får klippa målsnöret och förverkliga den dröm som mannen och jag har.
Om det inte går enligt planerna så fortsätter går livet vidare. Det blir väl F som får stå ut med en lite extrapussig mamma bara ;-) Vi har ju dessutom fler chanser framför oss om nåt halvår eller så. För att inte fundera så mycket så väljer jag den enkla vägen, släpper allt ansvar och tänker att ödet får bestämma hur det kommer att gå. Hoppas ödet är med mig!
Stal jag en häst inatt?
Eller har jag på annat sätt förskingrat en stor krabat på fyra ben? Isåfall ska jag lämna tillbaka den.
?
Jag fick helt enkelt ett samtal idag där en man med knagglig svenska undrade om jag hade hästar för han hade minsann lämnat en häst till nån som hette som jag och han hade inte fått några pengar. Nu svarade hon tydligen inte så han skulle ringa polisen. Redan där borde det ha ringt en klocka, JAG svarade ju...
?
Jag blir helt bestört. Rannsakar mig själv under några sekunder men har inget minne av att jag omärkt stoppat en häst i bakfickan och sen visslandes gått därifrån. Fick jag med mig nån under skosulan när jag var i stallet i torsdags måntro...?
?
'Hittapongktesse' har inte heller mitt nummer så jag undrar hur den här snubben fått tag på mitt...hundraartonhundraarton? Har aldrig mål i munnen när det gäller, efteråt kom jag på hundratals oviktiga frågor till den här snubben.
?
Nummerpresentatören fyllde inte heller nån uppgift, det var naturligtvis dolt nummer. Och jag tänkte inte på att fråga vem han var eller om det verkligen var mitt namn han fått. Det finns ju bara en i det här solsystemet som heter som jag.
?
Jag får skapa ett kartotek och arkivera frågorna som jag trorligtvis aldrig får svar på. Och lika bra är väl det, anonyma telefonsamtal är lite hårresande tycker jag. Och att jag skulle vara hästtjuv. Iiihhhh-hihi...frust....
?
Jag fick helt enkelt ett samtal idag där en man med knagglig svenska undrade om jag hade hästar för han hade minsann lämnat en häst till nån som hette som jag och han hade inte fått några pengar. Nu svarade hon tydligen inte så han skulle ringa polisen. Redan där borde det ha ringt en klocka, JAG svarade ju...
?
Jag blir helt bestört. Rannsakar mig själv under några sekunder men har inget minne av att jag omärkt stoppat en häst i bakfickan och sen visslandes gått därifrån. Fick jag med mig nån under skosulan när jag var i stallet i torsdags måntro...?
?
'Hittapongktesse' har inte heller mitt nummer så jag undrar hur den här snubben fått tag på mitt...hundraartonhundraarton? Har aldrig mål i munnen när det gäller, efteråt kom jag på hundratals oviktiga frågor till den här snubben.
?
Nummerpresentatören fyllde inte heller nån uppgift, det var naturligtvis dolt nummer. Och jag tänkte inte på att fråga vem han var eller om det verkligen var mitt namn han fått. Det finns ju bara en i det här solsystemet som heter som jag.
?
Jag får skapa ett kartotek och arkivera frågorna som jag trorligtvis aldrig får svar på. Och lika bra är väl det, anonyma telefonsamtal är lite hårresande tycker jag. Och att jag skulle vara hästtjuv. Iiihhhh-hihi...frust....
Pjuh...
Nytt besök idag.
Ultraljudet visar sju 17 mm små äggblåsor som växer och står i. Allt ser ut som det ska, enligt läkaren. Lagom med ägg. För många vill man inte ha, då är man överstimulerad. "Det är bara ETT bra som krävs" som läkaren säger. Få ägg klarar att frysas in, en på tre, så det är nog inget vi kan räkna med. Ytterligare några dagars väntan och sen är det dags för ägglossningssprutan och två dagar efter plockning.
Har läst en del om Anna som nu går gravid efter sin tredje ivf. Fantastiskt spännande resa som i hennes fall lett fram till det som alla vi som går igenom detta strävar efter - en fullgången graviditet. Inser att det är långt kvar till dess för min del.....
Alors, gissar att Minks redan räknat ut att OM det funkar så KAN det bli ett marsbarn...ett och ett halvt år efter Gusten...född i början av månaden...allt verkar liksom stämma så det bara MÅSTE bli så nu, n'est pas!
Ultraljudet visar sju 17 mm små äggblåsor som växer och står i. Allt ser ut som det ska, enligt läkaren. Lagom med ägg. För många vill man inte ha, då är man överstimulerad. "Det är bara ETT bra som krävs" som läkaren säger. Få ägg klarar att frysas in, en på tre, så det är nog inget vi kan räkna med. Ytterligare några dagars väntan och sen är det dags för ägglossningssprutan och två dagar efter plockning.
Har läst en del om Anna som nu går gravid efter sin tredje ivf. Fantastiskt spännande resa som i hennes fall lett fram till det som alla vi som går igenom detta strävar efter - en fullgången graviditet. Inser att det är långt kvar till dess för min del.....
Alors, gissar att Minks redan räknat ut att OM det funkar så KAN det bli ett marsbarn...ett och ett halvt år efter Gusten...född i början av månaden...allt verkar liksom stämma så det bara MÅSTE bli så nu, n'est pas!
När ångesten sätter in....
Suck
När ångesten sätter in är det visst inget som kan stoppa hjärnans framfart över svartmålade tankegångar.
Jag mailade ivf-kliniken igår för att dubbelkolla att det var ok att träna. Trots allt så börjar det ju kännas lite nu men - HALLÅ - ingen lägger väl av att träna inför en vanlig ägglossning? Eller?
Hur som helst så ringde de tillbaka idag och sade att jag ska INTE träna under hela stimuleringsperioden utan ta det lugnt...vilket jag ju inte har gjort då...
Jag försöker verkligen anstränga mig för att göra allt rätt och ändå blir det så fel. Fetfel. Tänk om alla mina fina små ägg har lossnat eller spruckit eller... bu-huuuu
Ja, det lär jag ju få reda på imorgon när jag ska tillbaka och mäta.
När ångesten sätter in är det visst inget som kan stoppa hjärnans framfart över svartmålade tankegångar.
Jag mailade ivf-kliniken igår för att dubbelkolla att det var ok att träna. Trots allt så börjar det ju kännas lite nu men - HALLÅ - ingen lägger väl av att träna inför en vanlig ägglossning? Eller?
Hur som helst så ringde de tillbaka idag och sade att jag ska INTE träna under hela stimuleringsperioden utan ta det lugnt...vilket jag ju inte har gjort då...
Jag försöker verkligen anstränga mig för att göra allt rätt och ändå blir det så fel. Fetfel. Tänk om alla mina fina små ägg har lossnat eller spruckit eller... bu-huuuu
Ja, det lär jag ju få reda på imorgon när jag ska tillbaka och mäta.
In - sprut - ut
Ämnet jag kommer att blogga om är inte alls så obscent och spännande som rubriken vill skvallra om. Men jag bara MÅSTE skriva av mig lite. Om vad som är i görningen. Tankar och funderingar kring vår ivf. Skriver 'ivf' med små bokstäver som om jag inte vill skräda med orden. Vill inte skriva dem för stort och inge falska värderingar och förhoppningar, inte till mig själv och inte till andra runt omkring mig. Lite rädd för vad som komma skall kanske...jo, nog är det så alltid...
Jag har faktiskt inte känt något särskilt mycket alls av behandlingen. Därför har jag inte känt behov av att skriva av mig. Men nu känner jag av det i kroppen, molande värk kring äggstockarna påminner mig om vad som är på gång. Och med ett humör som Rock'n'roll - svängigare för varje dag som går.
Skrivklådan har sakta kommit smygande och nu hunnit ifatt - jag MÅSTE bara skriva av mig!
Hela proceduren med spray och sprutor går förvånansvärt lättvindigt. Nässpray i tre veckor för att nedreglera, d v s att försätta kroppen i klimakteriet. Kände inget!
Blev lite varmare och det gör ju inget eftersom jag jämt fryser till vardags. Bådar gott för mig om sisådär femton-tjugo år när jag är där på rikt.
Lite tröttare än vanligt men det kan likväl vara att jag chockar kroppen med träning minst tre dagar i veckan (förutom förra veckan då det bara blev en och en massa prio på F istället).
I torsdags blev det ett stort TJOHO för att jag var helt nedreglerad. Det var då dags att skjutsa igång karusellen med kvällssprutor hormoner. En nätt liten penna med rysligt tunn nål som inte känns nåt förutom lite svid av vätskan som sprutas in.
Så jag går just nu som en höna om ruvar på ungefär ett halvt dussin ägg. De växer, moler och frodas i mitt inre. På torsdag vet jag om dem är tillräckligt stora för att få tas ut och göra sitt jobb - bli befruktade. Jag hoppas ju på att åtminstone ETT är så bra att det går att återföra.
Till helgen är det kanske dags. Då får vi veta om det blivit nåt ägg som är så bra att det kan föras tillbaka. Inget är ju säkert, det finns inga garantier att det blir några befruktade ägg som går att föra tillbaka. Och procenten att ägget fäster ligger ju under hälften.
Min inställning generellt är "öppenhet". Prata om saker och det känns bättre. När det gäller andra visar det sig nu. Nu när det kommer till mig själv inser jag att jag inte vill ge de runt omkring mig för höga förväntningar och därmed tycka synd om mig om det inte går bra. Det kommer jag att göra tillräckligt själv. Därför har jag bara berättat för föräldrar, syskon och närmaste jobbarkompisar som får backa upp mig vid läkarbesök.
Jag har faktiskt inte känt något särskilt mycket alls av behandlingen. Därför har jag inte känt behov av att skriva av mig. Men nu känner jag av det i kroppen, molande värk kring äggstockarna påminner mig om vad som är på gång. Och med ett humör som Rock'n'roll - svängigare för varje dag som går.
Skrivklådan har sakta kommit smygande och nu hunnit ifatt - jag MÅSTE bara skriva av mig!
Hela proceduren med spray och sprutor går förvånansvärt lättvindigt. Nässpray i tre veckor för att nedreglera, d v s att försätta kroppen i klimakteriet. Kände inget!
Blev lite varmare och det gör ju inget eftersom jag jämt fryser till vardags. Bådar gott för mig om sisådär femton-tjugo år när jag är där på rikt.
Lite tröttare än vanligt men det kan likväl vara att jag chockar kroppen med träning minst tre dagar i veckan (förutom förra veckan då det bara blev en och en massa prio på F istället).
I torsdags blev det ett stort TJOHO för att jag var helt nedreglerad. Det var då dags att skjutsa igång karusellen med kvällssprutor hormoner. En nätt liten penna med rysligt tunn nål som inte känns nåt förutom lite svid av vätskan som sprutas in.
Så jag går just nu som en höna om ruvar på ungefär ett halvt dussin ägg. De växer, moler och frodas i mitt inre. På torsdag vet jag om dem är tillräckligt stora för att få tas ut och göra sitt jobb - bli befruktade. Jag hoppas ju på att åtminstone ETT är så bra att det går att återföra.
Till helgen är det kanske dags. Då får vi veta om det blivit nåt ägg som är så bra att det kan föras tillbaka. Inget är ju säkert, det finns inga garantier att det blir några befruktade ägg som går att föra tillbaka. Och procenten att ägget fäster ligger ju under hälften.
Min inställning generellt är "öppenhet". Prata om saker och det känns bättre. När det gäller andra visar det sig nu. Nu när det kommer till mig själv inser jag att jag inte vill ge de runt omkring mig för höga förväntningar och därmed tycka synd om mig om det inte går bra. Det kommer jag att göra tillräckligt själv. Därför har jag bara berättat för föräldrar, syskon och närmaste jobbarkompisar som får backa upp mig vid läkarbesök.
Visst hoppas jag innerst inne fastän jag knappt vågar. Vill så gärna att det ska fungera, det finns ju trots allt chans, större än den naturliga vägen som inte verkar funka som den ska. Håll tummarna med mig!
En extrem dag
Hon vaknar i tid. Och är glad. Går upp ur sängen UTAN att jag behöver säga det tretton gånger varav fem med 'arga mamma rösten'.
Idag är det nämligen extremdag i skolan, där "extrem" har samma värde som det vi på vår tid kallade utklädning. "Asså, mamma, jag ska ha den där dräkten du vet" säger F bestämt och det är bara för snälla mamman att plocka fram dräkten ur växa-ur-kassen och ställa sig att tvätta, stryka och laga. För 'dräkten' hon ska ha på sig är varken djävulsutstyrseln eller zebrapjamasen, närå, lilla damen ska ha folkdräkt på sig. Samma som jag hade i den åldern. Samma som min mamma och hennes mamma hade. Hålig, fransig och sliten. Just den!
"Jodå, den passar" säger F glatt, sträcker på sig och drar in magen. Och jag ser mellan fingrarna, visst går det om man så vill.
"Asså mamma, kan man säga att den här dräkten är typ från stenåldern eller bronsåldern?" frågar F med viss förväntan. Jag svarar att så gammal är den faktiskt inte. "Då ska jag ljuga i skolan och säga att den är det" rappar F. "Jag tror inte att nån kommer att gå på det" säger jag och ler samtidigt åt en ohämmad fantasi och total loss of tidsuppfattning. Oj, vad hon ska få höra den när hon blir vuxen, då!
Frukosten får hon i sig i ett nafs. Ser ut som en äkta axareklampelare vid köksbordet. Margaretaflätor och humör på topp.
Iväg bär det till skolan. Ingen annan är utklädd. På hela skolgården. Ingen. Mannen och jag känner samma sug i magen: "Hjälp, nu får vi nog åka hem igen och byta" för några reservkläder skulle INTE tas med. Men inte F ,närå. Hon knallar parant fram till kompisarna som ömsom reagerar med "Jag glömde ta med mig och jag vill ändå inte klä ut mig" och ömsom med "Oh, Freddie, va fin du är!".
Mannen och jag drar oss undan och ser henne pladdra fritt med kompisarna. Vi ler och känner oss glada över hennes frimodighet och förmåga att i vissa lägen vara oberoende stolt över sig själv. Något som vi alla borde var lite mer till vardags.
Idag är det nämligen extremdag i skolan, där "extrem" har samma värde som det vi på vår tid kallade utklädning. "Asså, mamma, jag ska ha den där dräkten du vet" säger F bestämt och det är bara för snälla mamman att plocka fram dräkten ur växa-ur-kassen och ställa sig att tvätta, stryka och laga. För 'dräkten' hon ska ha på sig är varken djävulsutstyrseln eller zebrapjamasen, närå, lilla damen ska ha folkdräkt på sig. Samma som jag hade i den åldern. Samma som min mamma och hennes mamma hade. Hålig, fransig och sliten. Just den!
"Jodå, den passar" säger F glatt, sträcker på sig och drar in magen. Och jag ser mellan fingrarna, visst går det om man så vill.
"Asså mamma, kan man säga att den här dräkten är typ från stenåldern eller bronsåldern?" frågar F med viss förväntan. Jag svarar att så gammal är den faktiskt inte. "Då ska jag ljuga i skolan och säga att den är det" rappar F. "Jag tror inte att nån kommer att gå på det" säger jag och ler samtidigt åt en ohämmad fantasi och total loss of tidsuppfattning. Oj, vad hon ska få höra den när hon blir vuxen, då!
Frukosten får hon i sig i ett nafs. Ser ut som en äkta axareklampelare vid köksbordet. Margaretaflätor och humör på topp.
Iväg bär det till skolan. Ingen annan är utklädd. På hela skolgården. Ingen. Mannen och jag känner samma sug i magen: "Hjälp, nu får vi nog åka hem igen och byta" för några reservkläder skulle INTE tas med. Men inte F ,närå. Hon knallar parant fram till kompisarna som ömsom reagerar med "Jag glömde ta med mig och jag vill ändå inte klä ut mig" och ömsom med "Oh, Freddie, va fin du är!".
Mannen och jag drar oss undan och ser henne pladdra fritt med kompisarna. Vi ler och känner oss glada över hennes frimodighet och förmåga att i vissa lägen vara oberoende stolt över sig själv. Något som vi alla borde var lite mer till vardags.
Viktigt med vänner!
Jag förstår mer och mer att det är superviktigt med väninnor.
Den här illustrationen tillägnar jag därför mina allra bästistjejer som jag är
SÅ glad över att ha!
För ett tag sen fick jag en riktig 'AHA'-upplevelse. Mina tankar överrumplade
mig med denna förvånande insikt: "Vilken enorm tur jag har som har fått de
BÄSTA vännerna!"
Tanken som slog mig var så stark och överraskande att jag blev helt förundrad.
Jag har lite svårt att förklara hur det kändes men fundera på detta ett tag, vilket
LYX det är att få ha så många bra människor i sin närhet. Svindlar det till hos er också?
Det är en cool känsla att få umgås med the best of the best bland alla männsikor
på jorden! Oftast faller det sig så att man umgås med de människor man tycker
om MEN ÄNDÅ!! Det är inte självklart att ha bästisar, jag tar er verkligen inte för givet!
S T O R K R A M
C
Bio?
Jag hade önskat att jag kunde lägga ut en flödande text med berättelsen om när F för första gången gick på bio med PvF i valborgshelgen...men det kan jag inte för hon har minst sagt varit fåordig.
Det var kul. Så långt fick jag veta. Filmen var bra. Det hade känts konstigt först men sen var det som om hon gått med mig på bio, sade hon.
Han hade plockat en blomma till henne. Det fick jag också veta. En krokus. Då hade hon sagt till honom att den var fridlyst. De hade spelat lite kort hemma hos honom och då hade han varit tokbusig. De hade fikat. That's it. Resten kommer kanske i portioner så småningom.
Jag känner mig trygg med att det är en väldigt rar kille iallafall. Sen får vi väl se om deras nyvunna kärlek håller i en, två eller tre veckor. Tills dess får jag väl fortsätta plocka teckningar fullklottrade med hans namn överallt i huset.
Det var kul. Så långt fick jag veta. Filmen var bra. Det hade känts konstigt först men sen var det som om hon gått med mig på bio, sade hon.
Han hade plockat en blomma till henne. Det fick jag också veta. En krokus. Då hade hon sagt till honom att den var fridlyst. De hade spelat lite kort hemma hos honom och då hade han varit tokbusig. De hade fikat. That's it. Resten kommer kanske i portioner så småningom.
Jag känner mig trygg med att det är en väldigt rar kille iallafall. Sen får vi väl se om deras nyvunna kärlek håller i en, två eller tre veckor. Tills dess får jag väl fortsätta plocka teckningar fullklottrade med hans namn överallt i huset.
Tårar efter ett halvårigt förhållande
Det var inte så svårt att säga som jag trodde. Jag bara sade som det var. Hon tog det så bra som man kan önska. Vi pratade en stund om hur jag upplevt våra möten och perioden vi haft tillsammans. Hon blev rörd och skulle sakna mig, sade hon. Vi kramades länge och hårt innan jag gick.
I bussen tillbaka till jobbet kom mina tårar. Jag lät dem rinna lite försiktigt för jag har lärt mig att det är ok att gråta. Så många tårar som flödat utför mina kinder de senaste månaderna har jag nog inte gråtit sammantaget i hela livet. Det har räckt med att jag har satt mig i stolen mitt emot henne, blundat, andats och sen har tårarna bara strömmat nedför kinderna och blött ner både tröja och ett otal pappersnäsdukar.
I ett halvår har hon bara varit min. Det har bara varit jag som har gällt för henne, JAG har varit hennes fokus och vi har bara pratat om mig och mitt. Alltid uppmärksam, en god lyssnare, empatisk och samtidigt ledande. Givit mig tips och lett mig igen nya sorger och gamla bedrövelser.
Idag strålade vårsolen vänligt och jag hade en så bra känsla i kroppen när jag kom till Ps. Jag kände att det var dagen D. Jag klarar att stå på mina egna ben igen, i höstas var det inte så. Jag tänker tillbaka och kan verkligen känna skillnaden nu och då - det är förlösande vill jag berätta.
I kroppen känns det som om jag har gjort slut. På sätt och vis vill jag vända tillbaka till hennes trygghet och säga att "jo, jag fortsätter nog att komma några gånger till". Men jag inser att jag är stark nog att försöka praktisera det jag har lärt mig på egen hand.
Hon lovar att finnas kvar om jag nån gång behöver. Bara den vetskapen gör att jag VET att det kommer att gå bra. Och jag behöver bara slå en signal om det skulle vara så, det känns skönt. Jag lämnar en period i mitt liv och går in i en ny, på lite vingliga men ändå egna ben.
Äventyret called life fortsätter!
I bussen tillbaka till jobbet kom mina tårar. Jag lät dem rinna lite försiktigt för jag har lärt mig att det är ok att gråta. Så många tårar som flödat utför mina kinder de senaste månaderna har jag nog inte gråtit sammantaget i hela livet. Det har räckt med att jag har satt mig i stolen mitt emot henne, blundat, andats och sen har tårarna bara strömmat nedför kinderna och blött ner både tröja och ett otal pappersnäsdukar.
I ett halvår har hon bara varit min. Det har bara varit jag som har gällt för henne, JAG har varit hennes fokus och vi har bara pratat om mig och mitt. Alltid uppmärksam, en god lyssnare, empatisk och samtidigt ledande. Givit mig tips och lett mig igen nya sorger och gamla bedrövelser.
Idag strålade vårsolen vänligt och jag hade en så bra känsla i kroppen när jag kom till Ps. Jag kände att det var dagen D. Jag klarar att stå på mina egna ben igen, i höstas var det inte så. Jag tänker tillbaka och kan verkligen känna skillnaden nu och då - det är förlösande vill jag berätta.
I kroppen känns det som om jag har gjort slut. På sätt och vis vill jag vända tillbaka till hennes trygghet och säga att "jo, jag fortsätter nog att komma några gånger till". Men jag inser att jag är stark nog att försöka praktisera det jag har lärt mig på egen hand.
Hon lovar att finnas kvar om jag nån gång behöver. Bara den vetskapen gör att jag VET att det kommer att gå bra. Och jag behöver bara slå en signal om det skulle vara så, det känns skönt. Jag lämnar en period i mitt liv och går in i en ny, på lite vingliga men ändå egna ben.
Äventyret called life fortsätter!
Sköna maj välkommen!
Supermysig valborgsmässoafton. Litet febrigt F åkte till pappa på kvällen. Mannen och jag korkade upp bubbel och dukade fram lite snacks. Vid halv tio slöt vi upp med hundratals andra majfirare och tittade på eld och ett jättefyrverkeri som aldrig tycktes vilja sluta. När vi kom hem igen luktade vi skogsbrand, precis som det ska va. Vi tände ljus i sovrummet och tog med oss resten av bubblet ner i stora, varma sängen....
Dagens höjdpunkt idag är att jag ska få träffa min lille söte gudson som kommer på middag. Oh, det går långt mellan gångerna men nu hann jag fånga dem när de ändå hade vägarna förbi.
Skickar ett stort 'LYCKA TILL' till Leoella som slutar snusa idag!