cinks

Ämnet jag kommer att blogga om är inte alls så obscent och spännande som rubriken vill skvallra om. Men jag bara MÅSTE skriva av mig lite. Om vad som är i görningen. Tankar och funderingar kring vår ivf. Skriver 'ivf' med små bokstäver som om jag inte vill skräda med orden. Vill inte skriva dem för stort och inge falska värderingar och förhoppningar, inte till mig själv och inte till andra runt omkring mig. Lite rädd för vad som komma skall kanske...jo, nog är det så alltid...

Jag har faktiskt inte känt något särskilt mycket alls av behandlingen. Därför har jag inte känt behov av att skriva av mig. Men nu känner jag av det i kroppen, molande värk kring äggstockarna påminner mig om vad som är på gång. Och med ett humör som Rock'n'roll - svängigare för varje dag som går.

Skrivklådan har sakta kommit smygande och nu hunnit ifatt - jag MÅSTE bara skriva av mig!

Hela proceduren med spray och sprutor går förvånansvärt lättvindigt. Nässpray i tre veckor för att nedreglera, d v s att försätta kroppen i klimakteriet. Kände inget!
Blev lite varmare och det gör ju inget eftersom jag jämt fryser till vardags. Bådar gott för mig om sisådär femton-tjugo år när jag är där på rikt.
Lite tröttare än vanligt men det kan likväl vara att jag chockar kroppen med träning minst tre dagar i veckan (förutom förra veckan då det bara blev en och en massa prio på F istället).

I torsdags blev det ett stort TJOHO för att jag var helt nedreglerad. Det var då dags att skjutsa igång karusellen med kvällssprutor hormoner. En nätt liten penna med rysligt tunn nål som inte känns nåt förutom lite svid av vätskan som sprutas in.

Så jag går just nu som en höna om ruvar på ungefär ett halvt dussin ägg. De växer, moler och frodas i mitt inre. På torsdag vet jag om dem är tillräckligt stora för att få tas ut och göra sitt jobb - bli befruktade. Jag hoppas ju på att åtminstone ETT är så bra att det går att återföra.

Till helgen är det kanske dags. Då får vi veta om det blivit nåt ägg som är så bra att det kan föras tillbaka. Inget är ju säkert, det finns inga garantier att det blir några befruktade ägg som går att föra tillbaka. Och procenten att ägget fäster ligger ju under hälften.

Min inställning generellt är "öppenhet". Prata om saker och det känns bättre. När det gäller andra visar det sig nu. Nu när det kommer till mig själv inser jag att jag inte vill ge de runt omkring mig för höga förväntningar och därmed tycka synd om mig om det inte går bra. Det kommer jag att göra tillräckligt själv. Därför har jag bara berättat för föräldrar, syskon och närmaste jobbarkompisar som får backa upp mig vid läkarbesök.