cinks

Det var inte så svårt att säga som jag trodde. Jag bara sade som det var. Hon tog det så bra som man kan önska. Vi pratade en stund om hur jag upplevt våra möten och perioden vi haft tillsammans. Hon blev rörd och skulle sakna mig, sade hon. Vi kramades länge och hårt innan jag gick.

I bussen tillbaka till jobbet kom mina tårar. Jag lät dem rinna lite försiktigt för jag har lärt mig att det är ok att gråta. Så många tårar som flödat utför mina kinder de senaste månaderna har jag nog inte gråtit sammantaget i hela livet. Det har räckt med att jag har satt mig i stolen mitt emot henne, blundat, andats och sen har tårarna bara strömmat nedför kinderna och blött ner både tröja och ett otal pappersnäsdukar.

I ett halvår har hon bara varit min. Det har bara varit jag som har gällt för henne, JAG har varit hennes fokus och vi har bara pratat om mig och mitt. Alltid uppmärksam, en god lyssnare, empatisk och samtidigt ledande. Givit mig tips och lett mig igen nya sorger och gamla bedrövelser.

Idag strålade vårsolen vänligt och jag hade en så bra känsla i kroppen när jag kom till Ps. Jag kände att det var dagen D. Jag klarar att stå på mina egna ben igen, i höstas var det inte så. Jag tänker tillbaka och kan verkligen känna skillnaden nu och då - det är förlösande vill jag berätta.

I kroppen känns det som om jag har gjort slut. På sätt och vis vill jag vända tillbaka till hennes trygghet och säga att "jo, jag fortsätter nog att komma några gånger till". Men jag inser att jag är stark nog att försöka praktisera det jag har lärt mig på egen hand.

Hon lovar att finnas kvar om jag nån gång behöver. Bara den vetskapen gör att jag VET att det kommer att gå bra. Och jag behöver bara slå en signal om det skulle vara så, det känns skönt. Jag lämnar en period i mitt liv och går in i en ny, på lite vingliga men ändå egna ben.

Äventyret called life fortsätter!