En extrem dag
Hon vaknar i tid. Och är glad. Går upp ur sängen UTAN att jag behöver säga det tretton gånger varav fem med 'arga mamma rösten'.
Idag är det nämligen extremdag i skolan, där "extrem" har samma värde som det vi på vår tid kallade utklädning. "Asså, mamma, jag ska ha den där dräkten du vet" säger F bestämt och det är bara för snälla mamman att plocka fram dräkten ur växa-ur-kassen och ställa sig att tvätta, stryka och laga. För 'dräkten' hon ska ha på sig är varken djävulsutstyrseln eller zebrapjamasen, närå, lilla damen ska ha folkdräkt på sig. Samma som jag hade i den åldern. Samma som min mamma och hennes mamma hade. Hålig, fransig och sliten. Just den!
"Jodå, den passar" säger F glatt, sträcker på sig och drar in magen. Och jag ser mellan fingrarna, visst går det om man så vill.
"Asså mamma, kan man säga att den här dräkten är typ från stenåldern eller bronsåldern?" frågar F med viss förväntan. Jag svarar att så gammal är den faktiskt inte. "Då ska jag ljuga i skolan och säga att den är det" rappar F. "Jag tror inte att nån kommer att gå på det" säger jag och ler samtidigt åt en ohämmad fantasi och total loss of tidsuppfattning. Oj, vad hon ska få höra den när hon blir vuxen, då!
Frukosten får hon i sig i ett nafs. Ser ut som en äkta axareklampelare vid köksbordet. Margaretaflätor och humör på topp.
Iväg bär det till skolan. Ingen annan är utklädd. På hela skolgården. Ingen. Mannen och jag känner samma sug i magen: "Hjälp, nu får vi nog åka hem igen och byta" för några reservkläder skulle INTE tas med. Men inte F ,närå. Hon knallar parant fram till kompisarna som ömsom reagerar med "Jag glömde ta med mig och jag vill ändå inte klä ut mig" och ömsom med "Oh, Freddie, va fin du är!".
Mannen och jag drar oss undan och ser henne pladdra fritt med kompisarna. Vi ler och känner oss glada över hennes frimodighet och förmåga att i vissa lägen vara oberoende stolt över sig själv. Något som vi alla borde var lite mer till vardags.
Idag är det nämligen extremdag i skolan, där "extrem" har samma värde som det vi på vår tid kallade utklädning. "Asså, mamma, jag ska ha den där dräkten du vet" säger F bestämt och det är bara för snälla mamman att plocka fram dräkten ur växa-ur-kassen och ställa sig att tvätta, stryka och laga. För 'dräkten' hon ska ha på sig är varken djävulsutstyrseln eller zebrapjamasen, närå, lilla damen ska ha folkdräkt på sig. Samma som jag hade i den åldern. Samma som min mamma och hennes mamma hade. Hålig, fransig och sliten. Just den!
"Jodå, den passar" säger F glatt, sträcker på sig och drar in magen. Och jag ser mellan fingrarna, visst går det om man så vill.
"Asså mamma, kan man säga att den här dräkten är typ från stenåldern eller bronsåldern?" frågar F med viss förväntan. Jag svarar att så gammal är den faktiskt inte. "Då ska jag ljuga i skolan och säga att den är det" rappar F. "Jag tror inte att nån kommer att gå på det" säger jag och ler samtidigt åt en ohämmad fantasi och total loss of tidsuppfattning. Oj, vad hon ska få höra den när hon blir vuxen, då!
Frukosten får hon i sig i ett nafs. Ser ut som en äkta axareklampelare vid köksbordet. Margaretaflätor och humör på topp.
Iväg bär det till skolan. Ingen annan är utklädd. På hela skolgården. Ingen. Mannen och jag känner samma sug i magen: "Hjälp, nu får vi nog åka hem igen och byta" för några reservkläder skulle INTE tas med. Men inte F ,närå. Hon knallar parant fram till kompisarna som ömsom reagerar med "Jag glömde ta med mig och jag vill ändå inte klä ut mig" och ömsom med "Oh, Freddie, va fin du är!".
Mannen och jag drar oss undan och ser henne pladdra fritt med kompisarna. Vi ler och känner oss glada över hennes frimodighet och förmåga att i vissa lägen vara oberoende stolt över sig själv. Något som vi alla borde var lite mer till vardags.
Kommentarer
Postat av: Minks
Shit vilken tuff tjej! Bestämd har hon ju alltid varit iofs men det är GO i den bruden!! =O)
Och jisses vilket kanonbra foto!!!
kram/Gudmor
Postat av: Jag
Vad härligt!! Och underbart att höra att ni inte lät er egen "magpanik" påverka henne! Det du beskriver är nog typiskt sånt som min mamma emellanåt beskrivit för mig. Som den gången brorsan som 5åring eller så ville ha mina spetsstrumpbyxor till lekis. Klumpen kom hos henne med, men hon lät honom ha dem och skickade för säkerhets skull med ett par vanliga pantalonger i hans väska. När han hämtades på em så var spetsstrumpbyxorna fortfarande på. Mamma hörde sig för med fröknarna som berättade att flera pojkar blivit VÄLDANS avis på hans fina strumpbyxor!!
Trackback