Barndomsminne 2 - En hyllning till barndomsvännen
Min barndomsblogg vill jag tillägna dagens namnsdagsbarn.
Jag var bästis med den två år äldre, blonda och smala flickan som bodde granne med mig när jag var liten. Hon var en pojkflicka som både bet på naglarna och klippte håret kort, sa "gabberob" och "tarrik" hur mycket än min mamma försökte hjälpa henne till rätt uttal, var duktig på att spela fotboll och sniffade på doften på ovansidan av handen när hon funderade.
Vi lekte ofta med barbie. Vi slogs om att heta Agneta. Leken handlade oftast om en kille och en tjej som blev ihop och hånglades (det var säkert jag som kom på idén till det). Sen kom en ful gubbe (den fulaste killdockan) och förstörde allt. Det slutade oftast med att han dog av fallet från en hög klippa eller nåt sånt.
Vi var lika ofta i sandlådan vid lekis och byggde världar i sanden och körde runt med våra bröders bilar i flera timmar. Jag började tycka att billekarna var för barnsliga när jag var kring 11 år men hon tröttnade hon aldrig.
Lyckan var stor när vi samtidigt fick ärva exakt likadana jeanshängselbyxor och en gul skjorta med svarta tåg på från våra storebröder. En reflektion; hur stor var egentligen klädkollektionen när vi var små?
Hemma hos mig åt vi vegetariskt. Hos henne åt man mycket korv. Vi åt ofta hos varandra. Så ofta att det blev en lite portal av allt spring i hagtornshäcken som avdelade våra tomter. Hon älskade mammas mat, särskilt "Rädd grönsakssoppa" och jag älskade lika mycket att grilla korv på hennes baksida.
Andra bra saker var att man fick boxa jättehårt på hennes pappas mage, hon hade Äppelshampoo och vi fick ofta ta glass hemma hos henne, ibland två glasspinnar. Pinnen lade vi på vårt "lager" i sopskåpet.
En gång blev jag fasttagen och bunden vid ett träd av några killar i min klass. Jag gick kanske i tvåan. Gråtande och bedjande bad jag att få bli släppt så jag kunde gå hem och äta. Killarna bara skrattade tills en av killarnas mamma gick förbi och sade till dem att släppa mig. Jag sprang skräckslagen hem och vågade inte gå ut på flera veckor. Inte ensam iallfall. Men då kom bror och hon på att de kunde skydda mig. Så med en före och en efter gick vi ut och trotsade skräcken för att råka på killarna igen. Så gör en riktigt vän!
Nån gång ska jag skriva ner alla bra saker som hon gjorde och allt hon betydde för mig och ge till hennes dotter för att hon ska få veta vilken bra mamma hon hade!
Kram till dig, kompis och grattis på namnsdagen!
Jag var bästis med den två år äldre, blonda och smala flickan som bodde granne med mig när jag var liten. Hon var en pojkflicka som både bet på naglarna och klippte håret kort, sa "gabberob" och "tarrik" hur mycket än min mamma försökte hjälpa henne till rätt uttal, var duktig på att spela fotboll och sniffade på doften på ovansidan av handen när hon funderade.
Vi lekte ofta med barbie. Vi slogs om att heta Agneta. Leken handlade oftast om en kille och en tjej som blev ihop och hånglades (det var säkert jag som kom på idén till det). Sen kom en ful gubbe (den fulaste killdockan) och förstörde allt. Det slutade oftast med att han dog av fallet från en hög klippa eller nåt sånt.
Vi var lika ofta i sandlådan vid lekis och byggde världar i sanden och körde runt med våra bröders bilar i flera timmar. Jag började tycka att billekarna var för barnsliga när jag var kring 11 år men hon tröttnade hon aldrig.
Lyckan var stor när vi samtidigt fick ärva exakt likadana jeanshängselbyxor och en gul skjorta med svarta tåg på från våra storebröder. En reflektion; hur stor var egentligen klädkollektionen när vi var små?
Hemma hos mig åt vi vegetariskt. Hos henne åt man mycket korv. Vi åt ofta hos varandra. Så ofta att det blev en lite portal av allt spring i hagtornshäcken som avdelade våra tomter. Hon älskade mammas mat, särskilt "Rädd grönsakssoppa" och jag älskade lika mycket att grilla korv på hennes baksida.
Andra bra saker var att man fick boxa jättehårt på hennes pappas mage, hon hade Äppelshampoo och vi fick ofta ta glass hemma hos henne, ibland två glasspinnar. Pinnen lade vi på vårt "lager" i sopskåpet.
En gång blev jag fasttagen och bunden vid ett träd av några killar i min klass. Jag gick kanske i tvåan. Gråtande och bedjande bad jag att få bli släppt så jag kunde gå hem och äta. Killarna bara skrattade tills en av killarnas mamma gick förbi och sade till dem att släppa mig. Jag sprang skräckslagen hem och vågade inte gå ut på flera veckor. Inte ensam iallfall. Men då kom bror och hon på att de kunde skydda mig. Så med en före och en efter gick vi ut och trotsade skräcken för att råka på killarna igen. Så gör en riktigt vän!
Nån gång ska jag skriva ner alla bra saker som hon gjorde och allt hon betydde för mig och ge till hennes dotter för att hon ska få veta vilken bra mamma hon hade!
Kram till dig, kompis och grattis på namnsdagen!
Kommentarer
Trackback