Fredagen den 13:e
Fredagen den 13:e.
En dag värd att minnas.
Det känns lättare att andas. En markant skillnad. Jag känner mig hoppfull och inte så rädd, förvirrad och tyngd som jag var för ett par månader sen. Då var jag på väg in i en RIKTIG depression, inser jag nu i efterhand. Läskigt. Tänk att du simmar länge, länge under vattnet. Luften börjar ta slut och det är fortfarande väldigt långt upp till ytan.
När det var som tyngst hade jag tankar på att ge upp. Jag reflekterade kring alternativet att låta luften ta slut och sjunka till botten. Sekunden efter återvände plötsligt livsgnistan. Envisheten. Stridslustan. Viljan. Vad vet jag. Istället för att låta mig dras nedåt började jag ta kraftigare simtag istället. Uppåt. Jag kom till vattenytan förvånansvärt snabbt . Nu andas jag tacksamt den friska luften igen.
Tankarna på min pappa känns faktiskt inte så känsloladdade längre. Jag förstår att det inte har med mig att göra. Det kan vara som Hjalmar Söderberg skrev i Doktor Glas: "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själven ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst".
Pappa fick mig att känna allt; kärlek, beundran, avsky och förakt. Jag var fylld av fullkomlig hat, martyrskap och mycket sårade känslor. Nu har jag snarare fått en ingivelse att försöka ta reda på vad som kan ha föranlett pappas vilja att såra de som stod honom närmast. Nåt måste ha hänt långt bakåt i tiden. Vad har gjort honom så bitter? Stämmer det att han blev lämnad på sjukhuset i flera månader när han bara var fyra år? Kan det ge en rädsla för att bli övergiven så stark att det blir en sanning som måste uppfyllas?
Det kommer säkerligen perioder igen när allt känns fördjävligt, men just nu kan jag hålla det på distans och se mer krasst på situationen. Det tar ungefär ett år att komma över den värsta smärtan vid en separation, var det nån som sa. Och snart är jag där och inser att jag faktiskt KOMMER att komma över det. Ett tag var jag osäker....
Men nu är jag HÄR. Och kär, kär, kär i min underbare make. SuperManMike. Jag förundras över att jag blir så glad bara jag tänker på honom. Det kommer av sig själv. Jag behöver inte kämpa, inte diskutera med mig själv som jag gjort i så många förhållanden förut. Han finns bara där, så levande och öppen. Han är sig själv och jag älskar honom för det. Och han älskar mig. Det älskar jag honom också för - förstås!!
En dag värd att minnas.
Det känns lättare att andas. En markant skillnad. Jag känner mig hoppfull och inte så rädd, förvirrad och tyngd som jag var för ett par månader sen. Då var jag på väg in i en RIKTIG depression, inser jag nu i efterhand. Läskigt. Tänk att du simmar länge, länge under vattnet. Luften börjar ta slut och det är fortfarande väldigt långt upp till ytan.
När det var som tyngst hade jag tankar på att ge upp. Jag reflekterade kring alternativet att låta luften ta slut och sjunka till botten. Sekunden efter återvände plötsligt livsgnistan. Envisheten. Stridslustan. Viljan. Vad vet jag. Istället för att låta mig dras nedåt började jag ta kraftigare simtag istället. Uppåt. Jag kom till vattenytan förvånansvärt snabbt . Nu andas jag tacksamt den friska luften igen.
Tankarna på min pappa känns faktiskt inte så känsloladdade längre. Jag förstår att det inte har med mig att göra. Det kan vara som Hjalmar Söderberg skrev i Doktor Glas: "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själven ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst".
Pappa fick mig att känna allt; kärlek, beundran, avsky och förakt. Jag var fylld av fullkomlig hat, martyrskap och mycket sårade känslor. Nu har jag snarare fått en ingivelse att försöka ta reda på vad som kan ha föranlett pappas vilja att såra de som stod honom närmast. Nåt måste ha hänt långt bakåt i tiden. Vad har gjort honom så bitter? Stämmer det att han blev lämnad på sjukhuset i flera månader när han bara var fyra år? Kan det ge en rädsla för att bli övergiven så stark att det blir en sanning som måste uppfyllas?
Det kommer säkerligen perioder igen när allt känns fördjävligt, men just nu kan jag hålla det på distans och se mer krasst på situationen. Det tar ungefär ett år att komma över den värsta smärtan vid en separation, var det nån som sa. Och snart är jag där och inser att jag faktiskt KOMMER att komma över det. Ett tag var jag osäker....
Men nu är jag HÄR. Och kär, kär, kär i min underbare make. SuperManMike. Jag förundras över att jag blir så glad bara jag tänker på honom. Det kommer av sig själv. Jag behöver inte kämpa, inte diskutera med mig själv som jag gjort i så många förhållanden förut. Han finns bara där, så levande och öppen. Han är sig själv och jag älskar honom för det. Och han älskar mig. Det älskar jag honom också för - förstås!!
Kommentarer
Trackback