Om man brinner...
...så lever man längre. Tror jag.
Titta på morfar till exempel, strålande exempel. 88 år i juni. Helt uppslukad av sina datorer. Ingenjör i botten och en riktig uppfinnarjocke! Just nu har han fem eller sex datorer som han installerar, laborerar och saboterar på. Han scannar bilder, mest på mormor, retucherar gamla flygplan och e-mailar. Han har liksom inte TID att dö och blir bara yngre och rarare för var gång jag träffar honom. Älskar dig, morfar!
Och så Mikes lilla farmor. 89 om några dagar och också ruggit pigg. Burnar omkrig med rullatorn, hälsar på vänner, åker till utställningar, lär sig allt om kost och nutrition, fascineras av livet i stort och ringer ofta sina nära och kära. Hon är mé helt enkelt, beundransvärt!
Just nu har jag liksom helt tomt på intressen.
Men jag HAR brunnit. Artistisk gymnastik var mitt liv i många år. Jag fick liksom aldrig nog. Det gick före det mesta och jag tillbringade sjukt många timmar i Idrottshuset. Träning, tävling, umgänge, ledarskap, resor, ja, det innebar så många saker, många vänner, mycket engagemang. Det tog tyvärr slut för ungefär tio år sen. Och trots upprepade försök har jag inte hittat tillbaka till den rätt känslan igen.
Hade jag mer tid så skulle jag kanske dra fram målargrejerna oftare och försöka göra den där STORA tavlan som står halvdan i klädkammaren klar. Är det tiden som är bekymret? Tror inte det ändå. GLÄDJEN saknas....eller är jag bara bekväm?
Till hösten börjar ridningen. Kommer jag att gilla det så mycket att jag fattar eld där på hästryggen? Eller faller jag tillbaka till pre-tonåren när jag mest stod och gömde mig i rundlogen när Svea hämtade in hästarna? Skiträdd för att bli nedtrampad som hon blev av Blixten, en av Ardennerhästarna.
Vissa saker är man bara inte skapt för. Jag har ingen fallenhet för badminton. Det hade ju annars kunnat bli ett intresse. Face the fact. Jag GÅR dit och jag SPELAR badminton...eller skuttar runt som mina medspelare säger när de beskriver mitt rörelsemönster. Glöden verkar dock aldrig vilja flamma upp.
Design är ju ett osinande intresse, inte att förglömma. Jag tappar tid och rum vid skrivbordet i idéer, foton, papper och pennor. Aha, jag brinner alltså för något!!! Ger tyvärr varken nya bekantskaper, kondition, bättre hälsa eller andra fördelar.
Saker jag ärligen ska ge en chans att brinna för
1. Aerobics - jag ska köpa träningskort på Sats eller annat trevligt ställe och leende försöka förlora mig i tights, dunkande musik och träningsvärk.
2. Ridning - i höst börjar jag rida på lektion. Måtte hästarna vara snälla mot lilla mig så kanske det kan bli ett RIKTIGT intresse.
3. Målning - häromdagen kom jag på motivet till min jättetavla. Jag ska köpa färg och försöka få snits på penseln igen.
Titta på morfar till exempel, strålande exempel. 88 år i juni. Helt uppslukad av sina datorer. Ingenjör i botten och en riktig uppfinnarjocke! Just nu har han fem eller sex datorer som han installerar, laborerar och saboterar på. Han scannar bilder, mest på mormor, retucherar gamla flygplan och e-mailar. Han har liksom inte TID att dö och blir bara yngre och rarare för var gång jag träffar honom. Älskar dig, morfar!
Och så Mikes lilla farmor. 89 om några dagar och också ruggit pigg. Burnar omkrig med rullatorn, hälsar på vänner, åker till utställningar, lär sig allt om kost och nutrition, fascineras av livet i stort och ringer ofta sina nära och kära. Hon är mé helt enkelt, beundransvärt!
Just nu har jag liksom helt tomt på intressen.
Men jag HAR brunnit. Artistisk gymnastik var mitt liv i många år. Jag fick liksom aldrig nog. Det gick före det mesta och jag tillbringade sjukt många timmar i Idrottshuset. Träning, tävling, umgänge, ledarskap, resor, ja, det innebar så många saker, många vänner, mycket engagemang. Det tog tyvärr slut för ungefär tio år sen. Och trots upprepade försök har jag inte hittat tillbaka till den rätt känslan igen.
Hade jag mer tid så skulle jag kanske dra fram målargrejerna oftare och försöka göra den där STORA tavlan som står halvdan i klädkammaren klar. Är det tiden som är bekymret? Tror inte det ändå. GLÄDJEN saknas....eller är jag bara bekväm?
Till hösten börjar ridningen. Kommer jag att gilla det så mycket att jag fattar eld där på hästryggen? Eller faller jag tillbaka till pre-tonåren när jag mest stod och gömde mig i rundlogen när Svea hämtade in hästarna? Skiträdd för att bli nedtrampad som hon blev av Blixten, en av Ardennerhästarna.
Vissa saker är man bara inte skapt för. Jag har ingen fallenhet för badminton. Det hade ju annars kunnat bli ett intresse. Face the fact. Jag GÅR dit och jag SPELAR badminton...eller skuttar runt som mina medspelare säger när de beskriver mitt rörelsemönster. Glöden verkar dock aldrig vilja flamma upp.
Design är ju ett osinande intresse, inte att förglömma. Jag tappar tid och rum vid skrivbordet i idéer, foton, papper och pennor. Aha, jag brinner alltså för något!!! Ger tyvärr varken nya bekantskaper, kondition, bättre hälsa eller andra fördelar.
Saker jag ärligen ska ge en chans att brinna för
1. Aerobics - jag ska köpa träningskort på Sats eller annat trevligt ställe och leende försöka förlora mig i tights, dunkande musik och träningsvärk.
2. Ridning - i höst börjar jag rida på lektion. Måtte hästarna vara snälla mot lilla mig så kanske det kan bli ett RIKTIGT intresse.
3. Målning - häromdagen kom jag på motivet till min jättetavla. Jag ska köpa färg och försöka få snits på penseln igen.
Kommentarer
Trackback