Första stora sorgen
Lilla F har för första gången fått känna på maktlösheten och sorgen när någon som står en nära oväntat går bort.
Jag noterade i ena ögonvrån imorse att hon var vid buren där hennes älskade ökenråttor bor. Plötsligt vände hon sig tvärt med panik i ögonen. Axlarna var framåtskjutna som alltid hon gör när hon blir rädd och osäker.
"Mamma, jag tror att Sotis är död" nästan skrek hon och så började tårarna rinna. Hon hade hittat den svarta ökenråttevännen stel och orörlig i terariet. Troligvis gick musen bort under natten. Hon grät krampaktigt och även hennes mor grät några tårar. Vi kramades hårt.
"Men nu får vi inte glömma lilla Socker som faktist fortfarande lever. Hon behöver dig mer än nånsin nu" sade jag till F och vi letade genast fram den beigefärgade ökenkompisen som låg och tröck längst in i sitt lilla lila trähus med en regnbåge på framsidan.
Vi tog fram en stor bild på änglen Sotis på datorn och citerade några fina ord ur boken "Adjö, Herr Muffin" som just handlar om ett smådjur som går bort. Precis som Herr Muffin hade nog Sotis ont i magen och kanske var det anledningen till att hennes tid på jorden bara blev 20 månader.
Jag lyfte försiktigt upp Sotis från sandskålen där hon satt som förstelnad. Jag måste medge att det var med ett visst motstånd. Jag fick ta ett stort andetag först. Magen var fortfarande varm så jag gissar att hon dött framåt morgonkvisten. Jag lade henne i en fin kartong med bomull och spån i, fyllde på med lite mat på resan och tände ljus som vi ställt runt omkring kartongen.
Där har hon nu legat hela dagen så F och hennes sörjande kompisar på gatan (de kom direkt in för att trösta!) har kunnat titta och klappa henne lite innan locket på kartongen sätts på för alltid.
Jag citerar avslutningsvis några av Fs egna ord:
Nu är du borta,
borta från din matte och
din kompis Socker
FARVÄL
Sotis
Jag noterade i ena ögonvrån imorse att hon var vid buren där hennes älskade ökenråttor bor. Plötsligt vände hon sig tvärt med panik i ögonen. Axlarna var framåtskjutna som alltid hon gör när hon blir rädd och osäker.
"Mamma, jag tror att Sotis är död" nästan skrek hon och så började tårarna rinna. Hon hade hittat den svarta ökenråttevännen stel och orörlig i terariet. Troligvis gick musen bort under natten. Hon grät krampaktigt och även hennes mor grät några tårar. Vi kramades hårt.
"Men nu får vi inte glömma lilla Socker som faktist fortfarande lever. Hon behöver dig mer än nånsin nu" sade jag till F och vi letade genast fram den beigefärgade ökenkompisen som låg och tröck längst in i sitt lilla lila trähus med en regnbåge på framsidan.
Vi tog fram en stor bild på änglen Sotis på datorn och citerade några fina ord ur boken "Adjö, Herr Muffin" som just handlar om ett smådjur som går bort. Precis som Herr Muffin hade nog Sotis ont i magen och kanske var det anledningen till att hennes tid på jorden bara blev 20 månader.
Jag lyfte försiktigt upp Sotis från sandskålen där hon satt som förstelnad. Jag måste medge att det var med ett visst motstånd. Jag fick ta ett stort andetag först. Magen var fortfarande varm så jag gissar att hon dött framåt morgonkvisten. Jag lade henne i en fin kartong med bomull och spån i, fyllde på med lite mat på resan och tände ljus som vi ställt runt omkring kartongen.
Där har hon nu legat hela dagen så F och hennes sörjande kompisar på gatan (de kom direkt in för att trösta!) har kunnat titta och klappa henne lite innan locket på kartongen sätts på för alltid.
Jag citerar avslutningsvis några av Fs egna ord:
Nu är du borta,
borta från din matte och
din kompis Socker
FARVÄL
Sotis
Kommentarer
Postat av: Jag
Lilla Sotis sover nog gott i sin ökenråttehimmel!
Jag minns min sorg när min kanin dog. Då var jag flera år äldre än F; 13-14 tror jag. Kaninen hade jag haft i 6 år. Vi begravde den under körsbärsträdet i trädgården och under lång tid gick jag dit varje dag, grät och pratade med den. Kanske dags att berätta om som barndomsminne?
Postat av: Cinks
Jag hoppas det... Socker är ensambarn nu och riskerar att bli rysligt bortskämd bara... Men vem vet hur lång tid hon har kvar. Tack för omtanken, Leoella!
Trackback